Jag kommer alltså i höst att byta jobb och geografisk bas genom att jag går över till att jobba för stiftet. Kardinal Arborelius har med min ordens instämmande utnämnt mig till en nyinrättad befattning som stiftets konsulent för evangelisation och verkställande ledamot i ett nybildat utskott för evangelisation under biskopsvikarie f. Andres Bernars ordförandeskap.
Uppgiften blir att hjälpa katolska församlingar runt om i landet att främja en långsiktig katolsk evangelisation både sett till struktur/form och innehåll, i en tid av växande nyfikenhet på katolsk tro, inte minst från många unga. Det kommer att handla en hel del om att stärka integrationen av uppgiften att evangelisera i alla delar av vår verksamhet, och om att inspirera lekmän och präster till nya och fördjupade insatser på området.
Mitt eget arbete här kommer bl a att bestå av kontakter med våra församlingar och en hel del resande för reträtter och kurser på temat evangelisation (ngt jag redan gärna gjort när jag haft tid över, men som ”själva tiden” nu kommer handla om att jag ska göra, kan man säga!). ”Folkmission” kallades det förr i det katolska Centraleuropa och är ngt som jesuiter historiskt varit mkt engagerade i.
Inom ramen för detta kommer jag också få tid att ägna mig mer åt egen, skrivande evangelisation. Ett bokprojekt som gått oförlöst rätt länge står redan på agendan för 2026 (och ytterligare ett diskuteras).
Jag fortsätter också med mina tidigare stiftsuppdrag: ordförande i Justitia et pax-kommissionen för att främja katolsk sociallära, en alltid underskattad beståndsdel i evangelisationen, och medlem av stiftets grupp för prästkallelser, för att få fler herdar som kan nära de troende för bl a just evangelisation. Likaså fortsätter jag mitt arbete i Tidskriften Signums redaktionskommitté och som programansvarig för Signums och Newmaninstitutets verksamhet under den årliga Almedalsveckan i Visby. Uppgifter med evangeliserande kopplingar.
I ett fast församlingsåtagande kommer jag att fungera som subsidiar, stödjande präst, i Mälardalen, närmare bestämt i Heliga Korsets katolska församling i Eskilstuna med särskilt ansvar för Vår fru av Lourdes kapell i Katrineholm, dit jag kommer att flytta för att bo, med också en geografisk hållpunkt i Stockholm.
Detta betyder att jag lämnar kyrkoherdeuppdraget i S:t Lars redan den 30 september och flyttar från Uppsala senare under hösten. Församlingen är dock så lyckligt lottad att den nye kyrkoherden blir den tidigare under många år, p. Andreas Bergmann, som i somras återvände från sin sabbatstid i det Heliga landet.
Lika välskött som p. Andreas lämnade församlingen i min vård, på samma sätt är jag övertygad om att den kommer att blomstra i hans förnyade vård.
Det är förstås inte utan ett visst vemod jag lämnar S:t Lars efter ett år och fyra månader. Det är en fantastiskt fin församling och det har varit en stor glädje att inte bara få leda den utan framförallt att få lära känna den och alla dess engagerade troende, volontärer, medarbetare och prästmedbröder. Församlingen är stadd i förändring med en tydlig tillväxt och tillströmning av människor från hela världen, givet Uppsalas dragningskraft, och det har varit en stimulerande uppgift att få stå mitt i denna utveckling. Jag kanske inte alltid har varit den gladaste över den administrativa tyngd som kyrkoherdeuppgiften har, men att ha fått arbeta med och för människorna i S:t Lars är en gåva som jag i tacksamhet bär med mig i min fortsatta gärning som präst.
En klar höjdpunkt som jag kan se tillbaka på är nog vår stora Corpus Christi-procession genom centrala Uppsala i juni, den första i det slaget sedan den protestantiska reformationen. En annan är medarrangerandet av den ekumeniska gudstjänsten vid den flyttade och nu säkrade ”påvestenen” i Gamla Uppsala på Pingstafton. En höjdpunkt som återstår är biskopens församlingsvisitation med firandet av församlingens 50-årsjubileum sista helgen i september (min sista helg som kyrkoherde – en festlig final!).
Men jag kan inte sticka under stol med att jag är mycket glad för förtroendet som visats mig genom den här utnämningen, och förväntansfull och motiverad för uppgifterna som väntar.
När jag tidigare i somras höll en församlingskväll om just evangelisation i en katolsk församling någonstans i Sverige sa en av deltagarna efteråt till mig att ”det här behöver vi göra mer av i andra församlingar” (personen i fråga tillhörde en grannförsamling). Jag håller med om det. Och det är förstås inte bara jag som ska göra det. Långt ifrån. Men något jag gärna är med på ett hörn för att främja, och nu gläds åt att kunna få göra mer samlat. Ad maiorem Dei gloriam – till Guds större ära!
Uppsala 2025-09-04
p. Thomas