Kyrkoherde THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för 25:e söndagen under året
2025-09-21
Årgång C: Am 8:4-7; Ps 113; 1 Tim 2:1-8; Luk 16:1-13
S:t Lars katolska kyrka, Uppsala (vigiliemässan på lördagskvällen och högmässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Hur kan Jesus i sin liknelse i dagens evangelium berömma en förvaltare, som när han avskedas försöker få sympati genom att minska andras skulder till hans chef? Det är nu inte det ohederliga som Jesus berömmer, utan att förvaltaren är rask i att agera för att säkra sin egen framtid. Denna handlingskraft är förebilden för vårt kristna liv. Eftersom vi alla en dag kommer att lämna den här världen, vill Jesus att vi nu ska handla för det som kommer; göra vad jag kan för att hålla tron levande så att gemenskapen med Gud alltmer kan genomsyra mitt liv här och nu, för att få den fullt ut i evighet.
Tro är en hållning av tillit i Guds närvaro; en öppenhet för det som Gud vill visa och ge. När vi har att göra med Gud som obegränsad och allsmäktig – grunden för alltings existens – är det inte vi som styr. En fundamental kristen insikt är att ditt liv inte handlar om dig. Det är inte ditt individuella projekt. Istället är du en del av Guds stora, fantastiska plan. Och som sådan har du en viktig roll, helt unik just för dig. Och det är t ex därför som varje abort inte bara är ett utsläckande av oskyldigt liv utan också försvårar genomförandet av Guds vilja i världen. Det är Gud som ger dig rollen i sin plan – eftersom Gud ger existens åt allt och alltså har en tanke med allt – och vill hjälpa dig att utöva den. Agerar du utifrån det, händer det fantastiska saker.
I vår andra läsning ur Första Timotheosbrevet påminde Aposteln Paulus om att Gud ”vill att alla människor skall räddas”, dvs från att den fysiska döden är slutet, till en evig gemenskap med Gud. Men vi måste vilja bli räddade. Jesus varnar många gånger för helvetet, som uttryck för Guds stora respekt för den frihet Gud har gett oss: Gud älskar oss så mycket att Gud ger oss i evighet det vi väljer här genom våra tankar, ord och handlingar. Dvs ett liv med eller ett liv utan Gud. Den som kastar ut en livboj till en skeppsbruten i vattnet kan inte tvinga honom eller henne att fatta tag i bojen. Men utan den skeppsbrutnes fattning om bojen blir det ingen räddning, trots att bojen ligger där och väntar i vattnet.
Därför ska vi, som den ohederlige förvaltaren, agera och agera nu. Fatta bojen där den ligger. Vår räddning, vårt liv med Gud i evigheten, är en summa av att vi gör våra 100 % och att Gud gör sina 100 %. En viktig del av våra 100 % som katoliker, eftersom vi har fått den möjligheten, är vårt deltagande i Kyrkans sakramentala liv och vårt försök att ordna våra liv efter Kyrkans lära och bud.
Vidare agerar vi genom vår dagliga bön och Bibelläsning, för att lyssna på Gud och Guds vilja för just var och en av oss. Bön handlar inte om vad vi gör med Gud, utan vad vi tillåter Gud göra med oss. Att se oss och andra med Guds blick. Att alltmer förstå vår roll i Guds drama. I stort, med våra livsval, och i smått, i vad vi gör i vardagen. Och vi agerar genom att lära känna helgonen, de bästa Bibeltolkarna, de som verkligen handlade klokt, som Gud visade dem, och nu, genom sina förböner inför Gud, i Guds eviga glädje, är våra följeslagare på vägen att leva tron.
Liknelsen om förvaltaren visar också på ett annat plan hur vi ska agera. Det var vanligt på Jesus tid att människor som lånade ut pengar fick dem som lånade att intyga att deras skuld var värd mer än den egentligen var. Så kunde man göra vinst på utlåning utan att bryta mot den tidens förbud mot ränta, vilket mer specificerat faktiskt var ett förbud mot ockerränta. Och det var denna praxis vi hörde profeten Amos beskriva i första läsningen, där de som har egendom agerar för att ”minska måtten … lägga på priserna och fuska med vågen”.
När den ohederlige förvaltaren, med jobbet att driva in skulderna till sin chef, ändrar kvittona och minskar människornas skulder, stämmer det helt plötsligt med vad de verkligen är skyldiga. Så blir han, som Jesus påpekar, faktiskt trogen ”i fråga om andras egendom”. Att agera för vår roll i Guds rike, att göra våra 100 %, handlar alltså om att, utan hänsyn till andras åsikter, göra det som verkligen är gott och rättvist. För Jesus skull, dvs genom att förstå vem, och som vem, vi ska tjäna. Även, och i synnerhet, när vi riskerar vår egen ära och popularitet. Och vi behöver inse att vi bara förändrar det som är långt borta genom att börja nära. Var i vår vardag behandlas människor orättvist så som vi ser och kan uppleva det? Därär vi kallade att agera. Också, ja, i synnerhet, om det skulle vara i Kyrkan, bland kristna.
Jesus säger att vi inte kan ”tjäna både Gud och mammon”. ”Mammon” är arameiska, Jesus modersmål, och betyder inte bara ”pengar”, utan ”välstånd”, ”välfärd” i en bredare mening. Jesus är inte emot välstånd. Men han varnar för att göra det till mål för livet. För då kommer vi att behandla allt och alla – andra människor och även Gud och vår tro – som instrument för att få mer av ”mammon”. Det må sedan handla om pengar, prylar, likes i sociala media, popularitet hos viktiga personer, eget självförverkligande osv. Men det är precis det beteende som profeten Amos fördömer i första läsningen.
Amos, och hela den profetiska traditionen i Gamla Testamentet, understryker att den tro vi bekänner med våra läppar måste få konsekvenser för hur vi lever. Om vi, när vi lämnar kyrkan efter mässan där vi tagit emot Herren själv, tycker att vår omedelbara vilja och känsla ändå går före Guds bud, har vi förminskat Gud till en faktor för feelgood och behandlat Kyrkan som ett spa. Även det sättet att tänka betyder att tjäna ”mammon”; vårt eget, andliga välstånd, utan att något sker i och genom vår kropp, dvs där och hur vi lever.
Men det är bara vårt välbefinnande i evigheten vi ska agera för. För det är vår viktigaste hjälp insikten att Gud vill hjälpa oss, om vi tillåter honom, att göra det sanna och goda som Jesus Kristus visade med sitt liv här, och ständigt visar genom Kyrkan, till vårt mål, och anpassa allt annat till det. Vår responsoriepsalm talade om att Gud ”lyfter den fattige ur dyn, för att sätta honom bredvid furstar”. Fattiga är vi när vi låter Gud visa oss vår roll i Guds plan, i stort och smått. Och att bordsplaceras bredvid furstar är ju hedersplatsen på en fest; en bild av att vi bara finner lyckan i gemenskap med Gud och att erfarenheten av den lyckan överträffar allt vi kan föreställa oss vara möjligt. Eller som Aposteln Paulus har sammanfattat det i Första Korinthierbrevet: ”… det som ögat inte sett, det som örat inte hört, det som aldrig varit uppe i människors sinnen, det har Gud berett åt dem som älskar honom.” Amen.