Kyrkoherde THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för festdagen för det Heliga korsets upphöjelse
2025-09-14
Årgång C: 4 Mos 21:4-9; Ps 78; Fil 2:6-11; Joh 3:13-17
S:t Ilians katolska kyrka, Enköping
Kära systrar och bröder i Kristus,
Dagens festdag har sitt ursprung i invigningen av den Heliga gravens kyrka i Jerusalem år 335, på platsen där den Heliga Helena, kejsare Konstantins mor, enligt legenden, ska ha återfunnit resterna av Kristus kors.
På Långfredagen högtidlighåller vi Jesus frälsande död på korset. Idag är det förstås också vårt tema – liksom varje söndag genom Mässans höjdpunkt, den Heliga Eukaristins offer – men namnet på festdagen, ”det Heliga korsets upphöjelse”, vill rikta fokus på verktyget för Guds frälsningsarbete, dvs korset. Det är med korset som fysisk företeelse, skapat av människans kreativa ondska med tortyr och död som mål, som Gud vänder synd och död till frälsning och evigt liv, för oss som fysiska varelser.
För de tidiga kristna var korset, som Romarrikets mest fruktade avrättningsredskap, så skräckinjagande att de aldrig skulle använt det som symbol. Det hade varit som om vi skulle hängt upp en elektrisk stol i koret. Döden på korset var inte bara plågsam utan också förnedrande. Korset var reserverat för Romarrikets värsta inre och yttre fiender, som på olika sätt utmanade eller ifrågasatte Roms makt och ställning.
Till detta den plågsamma, fysiska dödens instrument bokstavligen stiger Guds Son ner, träder Gud in och inkarnerar sig i den fysiska världen, som vi hörde i andra läsningen, den s k Filipperhymnen, ur Aposteln Paulus brev till Filipperna. För dåtidens grekisk-romerska föreställningar var det otänkbart att Gud som skild från världen skulle nedlåta sig att gå in i den. Och för judarna var det otänkbart att någon med gudomligt uppdrag skulle drabbas av korsets förnedring, en föreställning som också styr islams avvisande av Jesus som frälsare.
I vår postmoderna kultur finns det kanske inte någon föreställning om Gud annat än att Gud är den vi ”känner för”. Då finns heller inget problem med korset i relation till Guds Son. Däremot är det som leder Jesus till korset, dvs människans synd, ett högst kontroversiellt begrepp. Också bland kristna är synd något som tonas ner. Att prata om det sägs ”höja trösklarna” till tron och vara ”dömande”.
Nu visar både våra levda erfarenheter idag och empirisk forskning att det är precis tvärtom: Samfund och församlingar som öppet förkunnar hela den traditionella och bibliska läran – inklusive den om syndens realitet och om vad som är synd, eftersom frälsningen erbjuds p g a det – är de som både lockar nya troende och har kallelser. Motsatsen gäller för samfund och församlingar som gör tvärtom. Trösklarnas höjd är inte väsentligt. Livet med Gud sker alltid på Guds villkor. Och Gud blir människa för att vi inte klarar att ta oss över några viktiga trösklar på egen hand. Väsentligt är alltså att vi visar hur människor med Guds hjälp tar sig över trösklarna!
Enligt dagens evangelium – den passage i Johannesevangeliet som kallas ”Lilla Bibeln” då den sammanfattar hela Bibelns budskap – sände inte Gud ”sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.”Räddas från vad? Ja, från människans synd, aktiva och framhärdande nej till Guds vilja och Guds plan i stort och smått, och det vi därigenom gör mot oss själva, varandra och hela skapelsen – inklusive mot Gud när Gud blir människa – med en evig separation från Gud som följd. Ändå är räddning möjlig för alla. Domen sker om tackar nej till den, och kommer därför från oss själva.
Korsets mysterium, liksom Jesus hela gärning, ligger dolt i Gamla Testamentet. Först som ”Livets träd” i skapelseberättelsen, sedan som kopparormen i dagens första läsning ur Fjärde Moseboken. Jesus får oss, som vi hörde, att se israeliternas historiska, och både skrämmande och mirakulösa, upplevelse i öknen som en bild av det som han ska komma med: När vi inte förstår att vi är befriade till delaktighet i gudomligt liv genom dopet och kallade att hålla oss till Gud av hjärtat, som centrum för hela vår person, som responsoriepsalmen idag uttryckte det, utsätter vi oss för syndens gift och behöver därför ständigt rikta om vår blick mot Jesus Kristus, upphöjd på korset, som motgift.
Förstås är deltagandet i Kyrkans sakramentala liv, där nåden får komma in i oss för att förnyas eller stärkas, detsamma som att fästa blicken på Jesus. I synnerhet gäller det bikten. Men även i vårt enskilda böneliv behöver vi konkret blicka mot korset. I den Helige Ignatius av Loyolas Andliga övningar uppmanas man till samtal med den korsfäste; dvs med Jesus när han utför sitt verk att rädda mig från att den fysiska döden också ger evig åtskillnad från Gud. I ljuset av en upplevd både sorg över vad Jesus behöver göra för min räddnings skull, och tacksamhet för att han har gjort det, också för mig, uppmanas jag fråga: ”Vad har jag gjort för Kristus? Vad gör jag för Kristus? Vad borde jag göra för Kristus?” För att förstå hur Jesus mitt i sin försoningsgärning på korset faktiskt kallar mig till deltagande, till att förmedla den till andra.
Förre påven Franciskus varnade i sin första predikan som påve för en kristenhet som upphör att tala om Jesus kors och vad som för honom dit – människans synd och behovet av en direkt, gudomlig konfrontation med syndens konsekvens, den ångestfyllda och eviga döden, för att besegra den. Kristendom utan kors, eller med ett mycket litet sådant, menade Franciskus, blir inget annat än en social hjälpinstans bland andra.
Det är nu inget fel med social hjälp, tvärtom är behoven oändliga. Men i korsets upphöjelse, med Guds Son fäst på det, kan vi se grundorsaken till det som ger de stora behoven av både social hjälp och moralisk omvändelse, liksom se Guds insats för att ta itu med den. En insats som kommer av Guds obegränsade kärlek till oss och utmynnar i uppståndelse och evigt liv. Först för Jesus och därefter för alla som med levande tro, verksam i handling, vill försöka följa honom.
Ett liv i denna uppståndelse, som med Guds nåd i oss kan börja redan här och nu, bärs inte av politik eller sekulär etik, utan av ett hopp som inte beror av våra prestationer eller dukar under av våra begränsningar.
Vi tror inte på Jesus Kristus för att han var en vänlig, social och moralisk person. Vi vill själva försöka bli mer vänliga, sociala och moraliska eftersom vi tror på Jesus Kristus. Mänsklighetens mest grundläggande behov idag, som i alla tider, är inte social rättvisa, fred, moral eller förbättrad miljö som enskilda värden. Mänsklighetens grundläggande behov är frälsning i Kristus. Bara så, i full, återupprättad gemenskap med Gud, kommer också social rättvisa, fred, moral och god miljö, redan med början här i tid och rum. Men som återspegling av den bestående verklighet som blir synlig genom korsets upphöjelse med Jesus Kristus på, Guds kärlek och sanning inkarnerad, och med vars hjälp Gud vänder, omvandlar och slutligen fullkomnar, allt. Amen.