Kyrkoherde THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för högtiden för Jungfru Marias upptagning i himmelen
2025-08-15
Upp 11:19, 12:1-6, 10; Ps 45; 1 Kor 15:20-27; Luk 1:39-56
S:t Lars katolska kyrka, Uppsala
Kära systrar och bröder i Kristus,
I dagens kollektbön bad Kyrkan Gud om att vi med blick mot himmelens härlighet en gång ska få ”dela den med” Jungfru Maria, och, som hon, ”med kropp och själ”.
Jungfru Marias upptagning är ett exempel på vad som kallas för ”dogmutveckling” i den Katolska kyrkan. Utveckling av en dogm, trossats, handlar inte om att Kyrkan ändrar sin lära jämfört med den som apostlarna tog emot av Herren, så att Kyrkan plötsligt skulle motsäga sig själv. Det skulle ju t ex innebära att helgonen kommit till himlen på fel grunder, eller inte alls är där eftersom de hade fel tro. Sådana förändringar är inte dogmutveckling utan dogmförvanskning.
Dogmutveckling innebär istället att det Kyrkan alltid har lärt blir tydligare och mer förståeligt. Som just när det gäller Jungfru Maria. Att hon befriades från att möta gravens förruttnelse i samband med sin död och upptogs till himlen med kropp och själ, är en konsekvens av tron på hennes unika och centrala roll för Guds frälsning i Jesus Kristus.
Dagens högtid har firats sedan 400-talet; den tid då Kyrkan sammanställde Bibeln och de första koncilierna slog fast viktiga trossatser som inte uttryckligt nämns i Bibeln men som, precis som tron på Jungfru Marias upptagning, antyds på flera ställen, och alltså intuitivt finns i den kristna tron från början, för att med en mognad förståelse fullt ut kunna formuleras med tiden. Dvs ingen uppfinning utan en fullbordad process, en organisk utveckling efter trons egen, inre princip, inte orsakad utifrån.
Genom ett gudomligt ingripande direkt vid hennes tillblivelse befriades ju Jungfru Maria från arvsynd, för att fri från läggningen att sätta sig själv före Gud, kunna göra vad de första människorna också hade kunnat, men inte gjorde: säga ja till erbjudandet att medverka i Guds verk i världen. I hennes fall något enastående: att ge Guds Son hans mänskliga natur.
När Gud, genom ärkeängeln Gabriel, hälsar henne med orden ”du högt benådade”, eller egentligen ordagrant på originalspråket grekiska ”du som existerar som benådad” – dvs från början frälst – bekräftas det Gud redan gjort med henne, för det som ska komma. Därför kunde hennes fysiska uppbrott från tid och rum inte medföra en åtskillnad mellan kropp och själ, som det gör för alla oss som är skadade av arvsynden – även om ju dopet ger oss möjlighet att bejaka den befrielse som kommer att uttryckas i en kroppslig uppståndelse, men först på den yttersta dagen.
I konsten har av det här skälet Jungfruns upptagning länge framställts som hennes stilla ”insomnande”. Så som lämnandet av tid och rum var tänkt att vara för människan skapad i nåd, i full gemenskap med Gud: en tröskel, en fridfull övergång, till en högre form av existens.
Med sin försoningsdöd på korset gör Jesus Kristus, med den som tar emot honom och ger honom vidare i levade tro, vad han på förhand gjorde med sin mor. Nämligen fyller med nåd, Guds gåva av evig gemenskap med sig. Vördnaden av Jungfru Maria är därför ingen medeltida uppfinning utan en kristen grundattityd. Den går inte att jämföra med vördnaden för andra helgon. Jungfru Maria är istället prototypen för varje kristen, urbilden för Kyrkan, vilket Andra Vatikankonciliet också slår fast; den vi behöver betrakta och imitera. Något som hon ju själv, som vi hörde i evangeliet, profeterar om för Elisabet tidigt i sin graviditet, med den Magnificat-bön som vi kan läsa på flera olika språk här på fönstret i vår kyrkas Mariakapell.
När Jesus senare från korset ger henne som mor till alla troende, via Aposteln Johannes, när hon har gett Jesus till världen, uppfyller han själv hennes tidiga profetia. Hon blir hela Kyrkans mor. Och tack vare henne, med henne, blir Kyrkan i sig själv en mor. Allt Kyrkan gör och erbjuder för vår frälsning har först förverkligats i Jungfru Marias liv.
Därför påminner dagens högtid också om hur Guds nåd, tillförd världen genom Kristus, omvandlar skapelsen, dvs materian, och fullkomnar den. Här möter vi sanningen om den mänskliga kroppen. Också den hör till himlen. Vi är skapade i och med våra kroppar, och vi blir frälsta i och med dem eftersom Gud antog en kropp för vår skull. Det är genom, med och i våra kroppar som vi kan uttrycka och göra Guds vilja – eller motsatsen.
Särskilt idag är kroppen under attack. Det förstår man när man tar del av budskapet som våra ungdomar bombarderas med i digitala media, från vuxenvärldens ideologier och tyvärr också i skolan. Det är ett budskap om att vi själva gör precis vad vi ”känner för” med och genom våra kroppar, på alla plan; sexuellt, kosmetiskt, ja, t o m sett till könstillhörighet. Och inte bara med våra, utan även med andras kroppar. Under den falska förespeglingen om att alla kroppsliga och sexuella uttryck blir goda om de bara är ”fritt” valda, lär vi oss att faktiskt betrakta varandra som kroppar att erövra och ta för oss av.
Djävulen, inspiratören till allt detta, hatar våra kroppar eftersom han själv saknar kropp – ja, han är faktiskt en av de mest ”andliga” varelserna som finns! – och vill därför få oss att göra allt med våra kroppar som går emot det Gud har uppenbarat och Katolska kyrkan, på Kristus direkta uppdrag, förklarar som gott. En vägran att vara skapad, som riskerar gå över i en vägran att bli frälst.
Men kroppen är inte något vi ”äger” för att kunna nyttja hur vi vill, utan en gåva för att vårdas, lära oss älska eller älska mer, om vi behöver, och som ska återspegla givaren. Denna insikt kallas också för kyskhet, som är en kallelse för alla döpta att gestalta sina liv efter. En kallelse som blir tydlig genom Jungfru Marias upptagning till himlen med kropp och själ. För att vi allt bättre, stegvis, ska samarbeta med nåden med vilken Gud påbörjar också vår omvandling här och nu. För att fullborda den bortom tid och rum.
Omvandlingens nyckel, nådens tydligaste uttryck, är förlåtelsen när vi faller för alla de frestelser som världens och vår vägran medför, på alla tänkbara plan. För det finns ingen gräns för hur många fall på vägen Gud vill förlåta, och konkret förlåter – om vi bara ber om det, och försöker en ny bit på vägen, om än aldrig så liten. Guds barmhärtiga upprättelse är aldrig längre bort än en bikt.
Så kära systrar och bröder, med detta löfte kan vi hoppfullt sträva efter att leva i den enda identitet som ger sann lycka och är av evighet: den som ett barn till Fadern, ett syskon till Kristus i samme Ande, och med Jungfru Maria som en mor, som med kraftfulla förböner väntar på att också vi ska färdas på det här livets vägar så att vi kommer hem. Amen.