Kyrkoherde THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för 16:e söndagen under året
2025-07-20
Årgång C: 1 Mos 18:1-10; Ps 15; Kol 1:24-28; Luk 10:38-42
S:t Ilians katolska kyrka, Enköping
Kära systrar och bröder i Kristus,
Jesus ord till Marta i dagens evangelium kan först verka ganska avvisande. Men vi får inte stanna vid ett första intryck. För genom att Jesus från Nasaret är Guds eviga Ord som antagit mänsklig gestalt, har allt han gör och säger en evigbetydelse, som vi bara förstår om vi begriper betydelsen i det historiska sammanhanget.
Tyvärr har det blivit vanligare att göra precis tvärtom, dvs använda våra begrepp och vår kontext för att tolka det som sägs av Jesus, Bibeln och kyrkliga lärodokument. En sådan väg slutar dessvärre ofta i två diken: antingen att vi ger oss själva gudomlig sanktion för allt det vi önskar, eller att allt blir obegripligt. Som då Jesus ord till Marta.
Jesus, och med stor säkerhet hans apostlar, i praktiken alltså ett stort sällskap, var inbjudna till Marta och hennes syster Maria. Marta, hörde vi, tänkte ”på allt hon hade att ordna med”, dvs satte igång att förbereda måltiden, den då helt kvinnliga sysslan. Maria, däremot, ”satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord”, vilket var vad en lärjunge till en judisk vishetslärare gjorde; en entydigt manlig uppgift.
När Jesus konstaterar att detta är ”det som är bäst” också för Maria, bryter han med det dittillsvarande judiska mönstret. Och det har inte ett dugg med feminism att göra, som är en politisk ideologi helt utan relevans för frälsningen, precis som alla andra ismer. Nej, Jesus poäng är istället det han säger om sig själv: han är ingen laglärd, vishetslärare eller profet. Han är Gud, alltings upphov och herre; lagstiftaren, visheten själv, den som bl a just har sänt profeterna.
Därför kan han nu tydligt visa att relationen till honom inte följer de villkor som gällde för relationen till en rabbi, utan bygger på de villkor som gäller för relationen till Gud, i vilken alla människor är jämlika. Män och kvinnor har absolutolika uppgifter i skapelsen och i Kyrkan, och det bekräftar Jesus genom inrättandet av det helt manliga ämbetsvigningssakramentet. Men män och kvinnor delar samma mänskliga värdighet, och därmed samma kallelse till lärjungeskap. Och villkoren för lärjungeskapet – den identitet som ges i dopet och som vi växer in i genom att alltmer lära av Jesus och leva efter det – är lika för alla; ung och gammal, jude och grek, man och kvinna. Med sitt svar till Marta pekar Jesus på tre villkor för detta, för alla likvärdiga, lärjungeskap.
Den ordagranna översättningen från grekiskan, evangeliets originalspråk, av ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs”, lyder så här: ”Du distraheras och störs ofta av många ting, men någonting existerar som är primärt”, dvs i relation till alla de många tingen. Det primära är en primär; Jesus Kristus själv. Här har vi lärjungeskapets första regel: Jesus Kristus måste vara viktigast. Inte så att annat inte får vara viktigt. Men han vill vara värdeskalan efter vilken allt annat i våra liv ordnas, så att inget distraherar, men allt tjänar, honom, Guds förkroppsligade vilja, och får sin vikt, betydelse, av det. Vårt sätt att leva våra relationer, våra prioriteringar, vårt arbetsliv, vår fritid, vårt val av underhållning, vårt familjeliv, vårt umgänge, vår sexualitet – i allt och med allt kallas vi att vilja det Jesus vill.
Till vår hjälp att förstå vad han vill har han gett oss Kyrkan och hennes läroämbete. För det är, som han har sagt, att lyssna på honom när man lyssnar på apostlarna, vars röster idag är Kyrkans läroämbete av biskoparna, apostlarnas efterträdare, under Petrus och hans efterträdare, när det i trohet mot Kyrkans tradition och Bibelns undervisning, i alla tider, förklarar Kristus och förkunnar hans vilja. Det som vår andra läsning ur Kolosserbrevet kallade för en vägledning i ”all vishet”.
Den andra regeln för lärjungaskapet både följer ur, och förtydligar, den första och handlar om att göra det goda av rätt anledning, dvs för Guds skull och enbart inför Gud. Martas kommentar kan representera viljan att få andras uppmärksamhet för det goda man gör. Där är hon ju, som vi alla vet av egen erfarenhet, inte ensam.
Jesus gör då, kan man säga, en vänlig tillrättavisning. Han ber Marta, och oss alla, att betänka varför vi gör vad vi gör. Och det ska inte vara för att samla personliga ”likes” utan av kärlek, viljan av den andras bästa. Oavsett om någon annan, inte ens den andre själv, uttrycker uppskattning. Precis som Katolska kyrkan gör när hon står fast vid att förkunna Guds bud och Guds plan för alla aspekter av våra liv, trots att stora delar av Kyrkans omgivning protesterar.
Men varje handling som vi utför, liten eller stor, är ett fönster mot evigheten. En möjlighet för oss att älska Gud. Och ett sätt att be.
Därmed är vi framme vid lärjungeskapets tredje regel som finns i kyrkofädernas tolkning av evangelieberättelsen. Byn Betania, där Marta och Maria bodde, är en bild av den kristna själen som måste hysa två samverkande delar: ”en som lyssnar till” Jesus ord och ”en annan som betjänar honom”[1]. Maria representerar kontemplationen, bönen; Marta tjänandet, aktiviteten, missionen.
Att Jesus säger att ”Maria har valt det som är bäst” betyder inte att Martas val är dåligt. Tvärtom hörde vi i vår första läsning ur Första Moseboken hur Abraham och Sara, våra urföräldrar i tron, såg tjänandet av sina gäster som ett tjänande av Gud. Men före vi agerar måste vi lyssna. För att kunna göra det Jesus vill, behöver vi lära oss vara med Jesus. Och det sker i bönen, i synnerhet i det tysta lyssnandet till Guds tilltal i oss.
När vi idag översköljs med ord, bilder och digitala impulser behöver vi låta en större andel av den tid vi lägger på bön bestå av ett tyst varande inför Gud, i sakramental tillbedjan eller på andra ställen, t ex hemma, där vi kan skapa ett tyst rum, avstängt från allt brus och alla media. Där allt annat får rinna av, om än bara för några minuter. Och där vi lär oss att vara älskade, förlåtna och kallade.
Ju mer vi följer denna lärjungeskapets tredje regel, bönens, desto bättre kommer vi att kunna samverka med den nåd Gud ger i tro och sakrament, och så bättre kunna leva efter de två första reglerna; att sätta Jesus Kristus i centrum och att göra allt vi gör för Guds skull.
Att vara lärjunge är att, som vår responsoriepsalm uttryckte det, ”gästa” Herrens ”tält” (annan översättning: ”bo i din hydda”), där också vi en gång hoppas att få vistas, och för evigt betrakta, leva och vara i, glädjen och friden att se Gud som Gud är. Det som Maria, Martas syster, fick uppleva en kort stund i hemmet i Betania, strax utanför Jerusalem, för nu 2000 år sedan – dvs det allra bästa, som inte ska tas ifrån oss heller, om vi håller ut i trofasthet. Amen.
[1] Citaten i detta stycke är hämtade från den engelske 1100-talsmunken S:t Aelred av Rievaulx