Kyrkoherde THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Heliga Trefaldighets dag
2025-06-14
Årgång C: Ords 8:22-31; Ps 8; Rom 5:1-5; Joh 16:12-15
S:t Lars katolska kyrka, Uppsala (vigiliemässan på lördagskvällen)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Det är lätt att glädja sig åt julen och påsken, bl a för de konkreta händelser högtiderna uppmärksammar. Med Treenigheten är det nästan på motsatt vis. Denna kristna dogm är en av de mer svårtillgängliga vilket t ex visas av det speciella teologiska språk som finns bakom den: en ”essens” i tre ”personer”, ”utgående”, ”immanent relation” osv. Så har den också ständigt diskuterats i teologin genom tiderna.
Samtidigt är Treenigheten faktiskt den mest praktiskt uppenbara kristna dogmen – så pass att vi inte ens tänker på den. Alla kristna är döpta i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Vi katoliker gör korstecknet för att placera oss själva i Treenighetens dynamik, den gemenskap som öppnas genom Kristus, den andra personen, Sonen, i Treenigheten, som blivit människa och frälser oss genom korset. Den gemenskap som den Helige Ande alltid gör aktuellt närvarande och möjlighet att bli delaktig i, så som vår andra läsning ur Romarbrevet beskrev det.
I första läsningen ur den poetiska Ordspråksboken hörde vi Visheten, dvs Guds vishet, tala som en person, evigt närvarande hos Gud och medskapande till allt. I den kristna traditionen har denna gammaltestamentliga Vishet – förmåga att handla med och av gudomlig kunskap – förståtts som en föraning om Jesus Kristus, Guds eviga Ord, född av Fadern före all tid.
Med sitt tal om ”sanningens ande” i dagens evangelium visar Jesus, Guds eviga Ord och Vishet som blivit människa, Treenigheten som rörelse: Fadern, den gudomliga urprincipen, föder Sonen, sitt eget tal, som ger sig helt och fullt åt Faderns vilja, och Anden, bandet av den ömsesidiga kärleken mellan Fadern och Sonen, förmedlar ständigt det som Sonen en gång har uppenbarat om Fadern till världen, genom Kyrkan, som Kristus själv inrättar som avbild av Treenigheten: en enhet, med en Herre, en ställföreträdande herde i Petrusämbetet, en tro och ett dop som entrébiljett, och i denna enhet en mångfald av röster som sjunger samma sång, med samma budskap, samtidigt, men i olika stämmor.
Vår responsoriepsalm idag, Psaltarens åttonde psalm, är en meditation över Guds kärlek till människan utifrån en lovprisning av Skaparen för skapelsens storhet. Och den profeterar om en ”människoson” under vilken herraväldet över allting ska läggas. Det är denne människoson som i evangeliet, strax innan han ska be om de kristnas synliga enhet för världens tro, lovar att vi ska vägledas in i ”hela sanningen”.
Detta är inte något teoretiskt, utan väldigt konkret, praktiskt. Som visheten. Något som görs. Det Gud uppenbarar i Jesus Kristus och vill dra in oss i, ge oss del av, genom Helig Ande är ett sätt att se med Guds blick vilket slutligen visar sig i handling. Och det är vad som menas med kristen frihet.
Kristen frihet innebär inte att jag uppfinner mig själv eller får välsignelse för allt jag vill, av aldrig så goda, men kortsiktiga, individuella skäl. Kristen frihet handlar istället om att söka, finna, förstå och försöka omfamna Guds plan med mitt liv, och med hjälp av nåden, särskilt förmedlad genom sakramenten, ordna mitt liv alltmer efter denna plan. Kristen frihet är att göra rätt val för att kunna bli den Gud vill att jag ska bli, kunna spela min unika roll i Guds drama, och denna frihet kräver på flera plan att jag avstår – med hjälp av mitt fria val, stärkt och riktat av nåden – från mycket av det jag kan ha en juridisk frihet att göra. Men juridisk frihet, som absolut många gånger är ett värde, även om det aldrig är överordnat allt annat, är något mer begränsat i relation till målet för vår existens. Och i många fall kan våra sätt att utnyttja den juridiska friheten faktiskt leda oss bort från den kristna friheten.
En kristenhet som, av rädsla för att bli ”impopulär” eller ”irrelevant”, överger uppgiften att tydligt hjälpa människor att se målet, och visa på de goda metoderna och varna för de dåliga, liksom att kärleksfullt stärka och stötta i de kamper, stora och små, som behövs för att nå det; ja, en sådan kristenhet har gett upp sitt existensberättigande. Kristenhetens ständiga relevans, oavsett tid och människors skiftande åsikter, är dess förmåga att leda in i friheten genom bekännelsen av Guds treenighet.
Den protestantiske 1900-talsteologen Karl Barth är en av dem som i modern tid mest har fördjupat den klassiska kristna förståelsen av Treenigheten. Han menade att insikten om Guds treenighet, även om vi inte fullt ut kan förstå den med våra begränsade begrepp och jämförelser, uttrycker den bibliska trons kärna: att Gud har talat.
För den bibliska trons Gud är inte någon anonym kraft eller energi, någon abstrakt godhetsprincip eller någon som satt igång allt men i övrigt inte bryr sig. Den bibliska trons Gud är talaren, Fadern, som med sitt talade Ord, Sonen, och den som omsätter ordet i handling i alla tider, Anden, vill få oss att hörsamma inbjudan till det gudomliga livet, med start här och nu. Genom Kyrkan, den synliga inbrytningen av Guds evighet i tid och rum, och Jesus löfte till henne att vara med henne alla dagar, med det han gett och utrustat henne med: framförallt det apostoliska präst- och läroämbetet och de sju sakramenten.
När vi förstår Gud som treenig förstår vi att Gud inte är obegränsad ensamhet utan obegränsad kärlek; i sin egen enhet gemenskap av självutgivande; ett evigt liv av relation och delande.
Med den förståelsen kan vi ge Gud rätt form av tillbedjan – den som består av att vi, främst genom Eukaristins sakrament, får ta del av och näras av hans gudomliga liv i vår fysiska materia, så att vi alltmer indragna i Guds kärleksfulla gemenskap kan delta i Guds handlande i världen: leva vår kristna frihet och missionera genom att vittna om vår tro och vårt hopp. I det vi säger och gör. Precis dit Guds försyn för oss i världen. I framgång och motgång. I hälsa och sjukdom. I tidsbunden glädje och tidsbunden sorg. I känslor av befrielse och av lidande. Men alltid delaktiga i Guds treeniga liv. På väg till att den delaktigheten ska fullkomnas. Och därför alltid i verkligt hopp. Amen.