Kyrkoherde THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Femte Påsksöndagen
2025-05-17
Årgång C: Apg 14:21-27; Ps 145; Upp 21:1-5; Joh 13:31-35
S:t Lars katolska kyrka, Uppsala (vigiliemässan på lördagskvällen)
Kära systrar och bröder i Kristus,
I juni 2008 dog den polska volleyboll-landslagsspelerskan och europamästarinnan Agata Mróz av cancer. Hon hade under knappt ett år tackat nej till behandling p g a att hon varit gravid och det fanns en risk för skada på hennes ofödda barn. Två månader efter att dottern Liliana hade fötts dog Agata. Hon hade då sagt till sin man att hon inte ångrade sitt beslut och att hon skulle ha skulle ha gjort samma val igen: ”Jag dör tillfreds och i frid.”
Mer känd är kanske franciskanpatern, den Helige Maximilian Kolbe, i Auschwitz 1943, när han tog den dödsdömde medfången Franz Gajowniczeks plats i hungercellen, efter att ha förstått att denne hade fru och barn i livet. För en präst etsar sig Kolbes ord till SS-vakterna verkligen fast: ”Ta mig istället, jag är katolsk präst.” När Kolbe helgonförklarades 1982 stod Gajowniczek på Petersplatsen och grät i tacksamhet till den man vars uppoffring av sitt liv, hade gett honom hans.
Agata Mróz och den Helige Maximilian Kolbe är två exempel på den övernaturliga kärlek som Jesus Kristus död och uppståndelse fullt ut för in i världen med det som han i dagens evangelium kallar sitt ”förhärligande”: hans död, uppståndelse och himmelsfärd som slutligen med Pingsten och den Helige Andes utgjutande, som vi på ett särskilt sätt får ta emot i konfirmationens sakrament, gör det möjligt att svara på Guds kärlek genom att själv, för Jesus och därför somJesus, älska på ett nytt sätt, efter det nya bud Jesus ger. Budet att vi ska älska varandra som han har älskat oss.
Det gamla kärleksbudet sade, som Jesus själv också sammanfattar den judiska Lagen, ”älska din nästa som dig själv”. Det nya kärleksbudet, som fullbordar och fullt ut förklarar det gamla, är att älska som Jesus älskar. Han som synliggör den Guds avbild som jag själv är skapad till.
Men hur kan kärlek vara ett bud? För att förstå det måste vi lämna vår tids missuppfattning om vad kärlek är. För ordet ”kärlek” använder Nya Testamentets originaltexter det grekiska ordet ”agape”. Det betyder ”välvilja”, att vilja den andres bästa, för hans eller hennes egen skull – inte för vad han eller hon ”ger” mig, inte heller att vilja mitt bästa genom någon annan – och att ge helt av sig själv för det.
Kärlek idag identifieras ofta med känslor, impulser, ja, t o m kickar och rus. Men känslor kommer till oss, passivt. Vi kan inte påverka dem, även om vi förstås, som vuxna, kan avgöra vad vi gör av dem. Att ”bli kär” i, dvs få känslor, för en annan är t ex inget skäl för att lämna ett äktenskap. För till skillnad från flyktiga känslor kommer kärleken från oss, aktivt. Den blir ett handlingsval. Den gör att vi i ett första, elementärt steg kan avstå från att agera på känslor och impulser. Nästa steg, det övernaturliga steget, kan vi inte ta på egen hand, utan behöver Gud, den Helige Ande, i oss för att klara. Med det blir vi beredda att offra allt vi har, ytterst oss själva, utan att räkna vinster eller kostnader.
Många, också kristna, tror att kärlek betyder att man måste hålla med om allt vad den andre tror eller gör. Men då säger man att hela Nya Testamentet saknar kärlek. Att älska, dvs vilja den andres bästa, är ju att vilja frälsningen, Kristus, för den andre – för det kan ju inte finnas något bättre för någon!
Gud älskar oss absolut som vi är, men han älskar oss mer än, och för mycket för, att vilja att vi förblir precis där och somvi är. Gud vill vår förändring, omvandling, helgelse – bort från synd som i slutändan alltid betyder att sätta sig själv främst – och det är ju hela poängen med förlåtelse och med en frälsare. Vår tids utbredda liberala tolerans som säger att det ena moraliskt sett är lika bra som det andra så länge det är fritt valt, är därför motsatsen till gudomlig kärlek, eftersom den är likgiltig inför om den andres gärningar är frälsande eller inte.
På 200-talet noterade kyrkofadern Tertullianus hur icke-kristna uppfattade de kristnas kännemärke genom att utropa: ”Se hur de älskar varandra”, om synliga, yttre handlingar som konsekvens av ett inre, som präglas av det Nya Jerusalem, mötet mellan himmel och jord i Kristus, som vi hörde om i vår andra läsning ur Uppenbarelseboken. ”Hur de älskar varandra” förblir genom tiderna de kristnas stora utmaning, eftersom den kallar på vårt ja, vårt samarbete; och när det levs blir det kristendomens starkaste argument, Guds ”väldiga kraft” som dagens responsoriepsalm kallade det.
Så, kära systrar och bröder, och särskilt till er, kära konfirmander som idag avslutar läsårets undervisning: Låt inte falska och ytliga idéer om kärlek hindra er från att utforma era liv efter Kristus nya kärleksbud, stärkta av hans gåva av nåden, Guds eget liv, i Kyrkans tro och sakrament som ger riktning och kraft åt vår vilja, om än så svag, om vi bara vill försöka samarbeta.
Och glöm inte att den gudomliga, övernaturliga kärlek vi får ta emot och kallas att ge vidare, alltid involverar ett kors. Ett kors av smärtan att avstå från det som Kyrkan av kärlek visar går emot Guds vilja med våra liv. Ett kors av obehaget att ge av det vi har till andra som behöver det mer. Ett kors av lidandet i att bli avvisade och att förlora status och popularitet, för att stå upp för det som är sant, mot det som kan vara på modet just nu, det som ”alla” tycker och gör, och som ändå kommer vara något annat imorgon.
I vår första läsning ur Apostlagärningarna påminde Paulus och Barnabas om att vi ”måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike”. Där vi upplever svårigheter i de offer vi kallas till, får vi be om förmågan att kunna bära det, för inget annat eller ingen annans skull än för Jesus skull. Han som gav sitt liv för att jag ska kunna leva mitt sanna liv. Och vi får inspireras av helgonen, experterna på det nya kärleksbudet. Jag vill avsluta med att förmedla en insikt om den levda kristna kärlekens verkliga innebörd, med ord av just ett helgon, den Heliga Moder Teresa av Calcutta:
”Människor är oresonliga, ologiska och självcentrerade. Älska dem ändå. Gör du gott kan människor anklaga dig för att ha själviska motiv. Gör gott ändå. Det goda du gör idag kommer att vara glömt imorgon. Gör gott ändå. Ärlighet och öppenhet gör dig sårbar. Var ärlig och öppen ändå. Det som tar dig åratal att bygga kan förstöras över en natt. Bygg ändå. När du ger världen det bästa du har kan du bli sårad. Ge världen det bästa du har ändå.Varför? Jo, i slutändan är allt mellan dig och Gud. Det var aldrig mellan dig och dem ändå.”
Amen.