Kyrkoherde THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Tredje Påsksöndagen
2025-05-04
Årgång C: Apg 5:27-32, 40-41; Ps 30; Upp 5:11-14; Joh 21:1-19
S:t Lars katolska kyrka, Uppsala (högmässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Få skildringar i Nya Testamentet fångar det både vardagliga och extraordinära i en nystart, som dagens evangelium gör. Det är uppenbart att en ny skapelse bryter fram i och med Jesus uppståndelse. Stilla, lite under radarn, men otvetydigt livets och uppståndelsens triumf över våld och död. Och vi får en bild av Kyrkan som bärare av denna nya skapelse och dess hopp in i världens stående dysfunktion och mörker. Det som vi här i Uppsala i början av veckan blev så påtagligt påminda om, inte är något som är ”långt borta”.
Kyrkans bärande av hopp är en kallelse för oss alla som finns i henne i varje tid, och inte något som fixas av påven med oss som åskådare. En påve ska påminna om Kyrkans eviga uppgift och ge lemmarna i Kristi kropp, som vi ju är, inspiration och näring att kunna leva den. Det, inte att uppfinna Kyrkans tro, är påvens roll, något som inte alltid riktigt slagit kommentatorer i svenska medier, milt uttryckt.
Vi hörde hur Jesus står på stranden och följer sina lärjungar på långt håll. När de kommer tillräckligt nära talar han om hur de ska lyckas med det de avsåg, att få fisk. Jesus Kristus är den som vakar över Kyrkan, även när vi först inte ser det. Vi måste bara växa in i insikten om att det han säger och vill är långt mer sant och viktigt än våra egna åsikter. Jesus vill att vi agerar och lever utifrån honom som Ordet, Logos, Guds plan.
Vi hörde också Jesus be lärjungarna att ta med sig lite av fångsten för att komma och äta, samtidigt som han själv redan har förberett måltiden. Han vill att vi ska bidra med vad vi har, ytterst givet genom honom. Men han inbjuder till och ordnar måltiden med sig själv som livets bröd, som nu med hans uppståndelse erbjuds världen.
Den Helige påven Johannes Paulus II kallade det för ”gåvans lag”, det andliga livets grundlag. Den säger att allt riktigt värdefullt – ytterst kärleken, viljan av den andras bästa bara för hans eller hennes egen skull – bara växer i värde, också för givaren, i den utsträckning givaren offrar, ger bort, det. Jesus är den Store Givaren som t o m har gett sitt liv. Han ”får tillbaka” när han uppstår och så får skänka ett nytt, evigt liv åt den älskade skapelse han kom för att rädda från evig död.
Och så ser vi innebörden av den Heliga Eukaristin, i dess båda dimensioner. Den inre, där jag bidrar med mig själv för den omvandling som Jesus gåva vill åstadkomma, i deltagandet i Mässans offer och i mottagandet av Kommunionen; samt, den följande sociala dimensionen: hur jag blir gåva åt andra – och blir återgäldad i överflöd, långt mer än jag någonsin kunnat föreställa mig, men efter Guds vilja och på Guds sätt. Om jag inte fokuserar på hur och när utan bara på att ge. Som Kristus, med Kristus.
De 153 fiskarna i nätet, som ändå höll ihop, pekar på vad som bär det sakramentala, eukaristiska givandet: Kyrkans synliga enhet. Olika sätt att använda biblisk talmystik når fram till samma budskap: 153 representerar det fullständiga antalet fisksorter och pekar då på fullkomligheten genom Kristus närvaro i Kyrkan, och det enda väsentliga, men å andra sidan det unikt stora, hon syns och hörs för att förkunna, inspirerad av apostlarnas tillit och iver i dagens första läsning ur Apostlagärningarna. 153 representerar vidare det på Antiken uppskattade antalet nationer utöver den judiska, vilket förstås pekar på Kyrkans universalitet, katolicitet.
Men 153 är också summan av talet för ordet ”fisk” på grekiska, ett kodord för ”Jesus” i den tidiga, förföljda Kyrkan, och av talet för namnet Simon, dvs Petrus, Kyrkans förste herde, påve. Honom som Jesus, som vi också hörde, ger chansen att vända om från sitt trefaldiga förnekande med ett trefaldigt bejakande, och uppgiften att vara herde. Inte för att forma Kyrkan efter egna åsikter, eller efter medlemsmajoritetens heller, för den delen. Utan för att skydda henne från hot och föda henne med rätt näring: Kristus själv. Eftersom man ”måste lyda Gud mer än människor”, som vi i första läsningen hörde Petrus sammanfatta sin, och därmed det kyrkliga läroämbetets, enda ledstjärna.
Den universella Kyrkan uppstår inte genom att församlingar sluter sig samman av effektivitetsskäl. Nej, den universella Kyrkan är primär, den som först är och sedan blir närvarande, speglad, i de lokala kyrkorna som uppstår med missionen. Den Katolska kyrkan existerar alltså redan när de första församlingarna grundas. Den konkreta och synliga enheten i Kristus, manifesterad i enheten runt Petrus och apostlarna, dvs påven och biskoparna, kommer först. Från den emanerar mångfalden som förmedlar enheten. Kristus och Petrus hör ihop för att vi ska kunna vara säkra på att det är samme Kristus som apostlarna mötte uppstånden vid Tiberiassjön, som förkunnas i alla tider. Vill jag ha denne Kristus fullständigt i mitt liv, tar jag emot den världsvida Kyrkan, där herden är Petrus och hans efterträdare som om igen bekänner, skyddar och när. Vad han än råkar heta.
Denna universella Kyrka har av Jesus fått ett tydligt prästämbete; det som han själv innehar i evighet. En präst är någon som frambär offer. Vi drygt 400 000 katolska präster runt om i världen idag är hans hjälpare, och genom den sakramentala prästvigningen, i apostolisk ordning och oförvanskad tro, agerar den vigde prästen, som det heter ”in persona Christi”, i Kristus person. Absolut inte i allt han säger och gör utan när han i bestämda sammanhang, i kraft av sin vigning, och efter Kyrkans föreskrifter, tas i bruk av Kristus.
Så blir det sakramentala prästämbetet en bro till de troende, från det uppståndna livets himmelska realitet, bortom vår tid och vårt rum, om vars liturgi, tillbedjan, vi fick en bild i andra läsningen ur Uppenbarelseboken, och dit tron vill föra. På denna bro finns viktiga vägskyltar som visar filer, hastigheter och avstånd till slutmålet. Dessa, kan man säga, utgörs av ordenslivet. Det tjänar Kyrkan med ständig påminnelse om vart det kristna livet är på väg, genom att de evangeliska råden för alla döpta att efterfölja Kristus med, levs som ordenslöften i syfte att efterhärma Jesus sätt att leva.
Vi som följer andliga kallelser behöver stöd av era förböner. Ni finns alltid i våra, som del av vår tjänst. Vi behöver också alla be för att fler unga katolska män och kvinnor ärligt vill urskilja om de kan ha en sådan kallelse. Katolska föräldrar behöver tala med sina barn på ett sätt som visar att ett liv som präst eller ordenssyster är ett lika möjligt alternativ som egen familj. Medvetna om att barnens liv inte går ut på att uppfylla föräldrars drömmar om t ex barnbarn, utan, som för alla människor, handlar om att utbreda Guds ära; som dagens responsoriepsalm uppmanade, ”prisa hans heliga namn”. Dvs att i den nya skapelsen, efter uppståndelsens morgon, själv bli en gåva, på det sätt Gud ensam visar. Där ligger nyckeln till både mening och varaktig lycka. Amen.