Kyrkoherde THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för festdagen för Herrens dop
2025-01-12
Årgång C: Jes 40:1-5, 9-11; Ps 104; Tit 2:11-14, 3:4-7; Luk 3:15-16, 21-22
S:t Lars katolska kyrka, Uppsala (vigiliemässan på lördagskvällen och 09:00-mässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
I Julens högtid välkomnade vi den som profeten Jesaja kallar ”Immanuel” – ”Gud med oss”. Med Jesus dop får vi en första blick för hur Gud, genom att bli människa i Jesus Kristus, är med oss. Jesus dop betyder inte att han plötsligt blev medveten om sin identitet och kallelse. Inget i källorna till vår tro, Traditionen eller Bibeln, ger något stöd för en sådan tanke. Det finns istället en inre enhet, utan brott, i Jesus väg från tillblivelse och födelse, via när han som tolvåring stannade i templet till hans offentliga förkunnelse, mirakel, död och uppståndelse. Och dopet markerade början av hans offentliga verksamhet.
I evangeliet förklarade Johannes Döparen skillnaden mellan hans dop och det sakramentala dop som Jesus instiftar genom att låta sig döpas. Johannes dop var en symbol för den egna beredskapen till omvändelse, från synden till Guds lag. En reningsakt som normalt utfördes i Jerusalems tempel men som Johannes, som själv var av prästerlig börd och enligt ordningen för det judiska prästämbetet borde tjänstgöra i templet, utförde vid Jordanfloden, i protest mot templets tilltagande korruption. Det sakramentala dopet, däremot, är en handling som blir utförd, gjord åt oss, och med oss, för att ge oss ett nytt liv i form av delaktighet i Guds eviga liv.
Jesus själv behövde förstås varken Johannes omvändelsehandling eller det sakramentala dopet, då han ägde fullt gudomligt liv och var utan synd, så som människan en gång skapats och varit tänkt att vara. Istället ger hans dop en föraning om hans sändning eftersom det föregriper vad som kommer att ske på korset: syftet med Jesus hela liv. Jesus dop kan bara förstås fullt ut som att det föregriper korset: Gud stiger själv ner i det gudsfrånvändhetens vatten som människan dränker sig med, och låter alla våra synder skölja över sig för att de ska kunna bli förlåtna.
Johannes rituella rengöring omvandlas så till verklig räddning, så att alla som vill leva i tron på Jesus Kristus, följer honom upp ur vattnet. Det vatten som nu blivit ett synligt, sakramentalt element; blivit helgat av Jesus för att bära en osynlig verklighet: den övernaturliga nåden, Guds gåva av sig själv, som utplånar arvsyndens skuld, dvs att den dysfunktionalitet som kommer ur de första människornas nej till Gud av sig självt skulle döma oss till ett liv utan Gud i evighet.
För att vi också verkligen ska nå det eviga livet, dit dopet är inträdesbiljett, krävs emellertid vår aktiva vilja att börja leva i och med dopet redan här och nu. Vår vilja är korrumperad av arvsynden, men inte så korrumperad att den inte kan verka alls. Människor kan utan tro, och bara av egen vilja, utföra naturligt goda handlingar. Tack och lov. Inspirerade av det som kallas Guds föregående nåd som verkar naturligt i skapelsen och ständigt försöker ”knuffa” vår vilja i riktning mot det Goda, dvs mot Gud.
För vår frälsning krävs emellertid en annan nåd, liksom att vår skadade men dock fungerande vilja, driven av den föregående nåden, tar emot den. Det är som med livbojen som kastas ut till den skeppsbrutne, och som kräver en sak av den nödställde, nämligen att gripa tag i bojen. Först då kan den nödställde halas in i säkerhet och aktionen leda till räddning.
Kristus försoningsoffer på korset är bojen som kastas framför var och en, ingen undantagen. Men varje persons svar i form av en tro utlevd i handlingar, blir greppet om livbojen som möjliggör den enskildes personliga försoning med Gud; att Guds frälsande nåd, som är helt övernaturlig – och som vi tar emot i och genom dopet och övriga sex sakrament – kan verka. Så att vi kan helgas, att alltmer av det vi gör genomsyras av gudomligt liv, ”leva anständigt, rättrådigt och fromt”, som det beskrevs i andra läsningen idag ur Titusbrevet. Och bli redo för himlen genom att på vägen dit växa i den frälsande nåden och undvika att vi förlorar den. Så att vårt grepp om räddningsbojen inte glider loss, utan blir starkare ju mer vi halas in.
Vår vilja, som inspireras av den föregående nåden och sedan stärks och riktas av den frälsande nåden, blir påmind om vadden ska åstadkomma av våra förpliktelser. För en katolik fastslås de i kyrkolagen. Som t ex mässplikten på söndagar och högtider, om man inte är förhindrad, liksom plikten att stödja Kyrkans arbete, eller att gå till bikt och Kommunion absolut minimum en gång per år, även om en mycket högre frekvens av de båda, helt sammanhörande, sakramenten, rekommenderas starkt.
Ibland får man intrycket att Gud skulle vara den som vi har minst förpliktelser gentemot, medan förpliktelser som gäller för livets andra relationer, t ex i familjen, arbetet, mellan vänner osv, ses som naturliga. Jesus hela gärning pekar emellertid på motsatsen: det är gentemot Gud som vi har våra främsta och viktigaste förpliktelser, från vilka vi sedan kan härleda våra förpliktelser gentemot andra och oss själva. Den irritation som en kristen kan känna när förpliktelserna gentemot Gud kommer på tal, kan förmodligen bero på att det finns en förbättringspotential, och alltså vara en välsignad, förklädd hjälp.
Ska vi då inte göra Guds vilja helt fritt, som ju nåden hjälper oss med? Absolut. Men vem säger att en förälders förpliktelse att ge barnet mat och husrum inte skulle utföras av kärlek, dvs viljan av barnets bästa för barnets egen skull? Eftersom Gud inte behöver något av oss, så uttrycks vår kärlek till Gud i kärleken till allt Gud älskar, vill det bästa för. Därför blir våra förpliktelser mot Gud liktydigt med våra förpliktelser mot att låta Guds vilja ske i våra egna och andras liv, för vårt och andras bästa.
Dessa förpliktelser är något helt annat än juridiska regler som måste iakttas för att undvika straff. Istället värnar de kristna plikterna det som vi, med vår vilja som stärks och riktas av nåden, alltid måste vårda, i synnerhet om mer kortsiktiga men starka intressen, inifrån och utifrån, försöker få oss ur kurs. Förpliktelserna pekar därmed på friheten genom vårt fortsatta liv i dopet, i gemenskap med Frälsaren som lidit, dött och uppstått för oss.
Det är genom våra liv som döpta som ”alla människor skall se … Herrens härlighet”, som vår första läsning ur profeten Jesajas bok uttryckte det. Jesus egna ord om att ”[i]ngen kommer till Fadern utom genom mig” betyder precis vad de säger. Vi får därför inte, ja kan inte, behålla den insikten för oss själva. ”Alla väntar de efter dig”, hörde vi i dagens responsoriepsalm. Ja, det gör de. Låt oss därför, när vi nu strax har tagit emot Kristus själv, förpliktade av kärlekens befriande kraft genom våra dop, bära honom i oss till de väntande i världen. Amen.