Läsningar: Upp 7:2–4, 9–14, 1 Joh 3:1–3, Matt 5:1-12a
Predikan av P. Sebastian Maly SJ, S:t Lars Uppsala
Kära bröder och systrar,
på Alla Helgons Dag minns vi att alla som följer Jesus är kallade att bli heliga. Vi minns de helgonens kallelse i tacksamhet och vi påminns om vår egen kallelse. Därför är det underbart att kyrkan låter oss höra saligprisningarna som dagens evangelium.
Den som prisar en person som salig glädjer sig över den andra personens lycka. Jesus prisar dock personer som saliga som vid första anblicken är misslyckade, oattraktiva, svaga. Och pratar Jesus framför allt om den himmelska saligheten där allting kommer att vara gott? Det tror jag inte. Snarare visar Jesus med saligprisningarna och hela bergspredikan de som lyssnar på honom att det finns salighet i det nuvarande livet, här och nu. Jesus gör det med en profets och lärares auktoritet. Liksom Moses som hade fått de 10 budorden på Horebberget undervisar Jesus sina lärjungar på ett berg.
Den helige Augustinus har skrivit om denna nuvarande salighet: ”Låt alla som söker denna världens njutningar och denna tidsålders förgängliga rikedomar, och som till och med vädjar till tron, komma ihåg att vår frälsning finns inom oss själva. Profetens ord gäller kyrkan och dess medlemmar: ”Hela kungadotterns härlighet finns inom oss.” Utifrån förutspås däremot förbannelser, förföljelser och förtal. Men det finns en stor belöning för detta i himlen, som de tålmodiga redan upplever inom sig själva.” Saligheten som saväl Jesus som Augustinus pratar om innebär en annorlunda syn på verkligheten och en omvändelse gällande våra tankar och våra hjärtan. Denna salighet kan bara upplevas av de som ser på sig själva och på världen på ett annorlunda sätt. Det är en utmanande övning att urskilja Guds närvaro där vi bara kan känna igen den mot vår vilja.
Den amerikanske trappistmunken och andliga författaren Thomas Keating har beskrivit saligprisningarna som en andlig väg mot mer inre frihet (Jfr. Thomas Keating, Invitation to Love. The Way of Christian Contemplation. London: Bloomsbury 2011). De visar oss en väg mot vår kallelse att bli heliga. Han skriver att de första fyra saligprisningarna utmanar vår emotionella prägling som är grundad i vår natur och utvecklas under vår uppfostran. Vi människor strävar efter trygghet, uppskattning och kontroll över våra egna liv och över vår omgivning. Det är helt naturligt att göra så. Men de första fyra saligprisningarna drar uppmärksamheten till precis motsatta erfarenheter: fattigdom, sorg, avstånd från maktutövning och hunger efter rättfärdighet. Sådana erfarenheter stör vår självuppfattning och går stick i stäv med våra behov. Fattiga är de som inte har något att visa upp eller inte kan utmärka sig med något. Därmed är det en motsats till besittning på olika sätt vare sig det gäller ursprung, pengar, social status eller utbildning. De som är ledsna måste säga farväl till älskade människor eller vissa möjligheter i livet. De som inte använder våld avstår från att slå tillbaka och visar sig som svaga vid första anblicken. De tar den svarare vägen att försvara sig på ett annorlunda sätt. Och de som hungrar efter rättfärdighet lider eftersom många människor inte kan leva i trygghet och frid. De brukar inte hålla tyst utan snarare oroa och uppröra andra så att något förändras i de orättvisa förhållandena.
Jag tror inte att Jesus vill utmana oss att medvetet söka situationer där vi utsätts för sådana erfarenheter. Livet för det redan med sig att vi upplever sådana obekväma erfarenheter som saligprisningarna pratar om. Så utmaningen är snarare: På vilket sätt ska jag förhålla mig till det i mitt liv som är oundvikligt? Som Augustinus sa i sin predikan: Allt handlar om tålamod. Tålamodet att hantera och uthärda obekväma känslor, orättvisa situationer eller sorg. Att uthärda och acceptera sådana erfarenheter på ett medvetet sätt bryter mönstret att vi helst ger oss iväg när vi upplever fattigdom eller maktlöshet. Det är en riktig omvändelse när vi inser att dessa erfarenheter tillhör livet och att de inte skiljer oss från Gud. Tvärtom! Om Jesus prisar som saliga alla de som är ledsna, som inte har någon besittning, som längtar efter rättfärdighet då kan vi lyfta upp oss inför oss själva, inför andra och inför Gud. Detta gör inte sorgen mindre sorglig eller fattigdomen mindre besvärlig. Men mina känslor integreras i en större bild av min verklighet. Jag får hoppas att Gud är särskilt närvarande när jag tycker att han har lämnat mig. Det låter som en paradox. Men det är frihetens pris och ett stort steg att bli allt mer vuxen i vår relation till Gud att vi inser att Gud inte är någon som fullgör vad vi önskar. Han vill skänka åt oss en större lycka. Salighet behöver tid att utvecklas.
De fyra sista saligprisningarna beskriver inställningar som utgörs av ett växande förtroende för Guds närvaro. De som är barmhärtiga vågar ge utan att förvänta sig att få något tillbaka. De som har ett rent hjärta kan uthärda sig själva inför Gud med sina starka och svaga sidor. Och de kan också acceptera andra precis som de är. De som håller frid kan titta generöst på hela bilden och avstå från sina egna behov när det är nödvändigt. Och de som förföljs för rättfärdighetens eller Jesu skull har uppnått den inre friheten att ta på sig allt som behovs för en godare värld, för Jesus. Vi förvandlas när vårt inre liv inriktar sig allt mer på Guds närvarande i allt vi upplever.
Saligprisningarna är ett livsprogram. Ingen av oss kan uppnå saligheten som ett certificat man får när man har avslutat en kurs. Saligprisningarna inbjuder oss att inse att vi är kallade att bli heliga som de stora helgonen. Gud är redan här även om hans närvaro ibland är svår att förnimma. Det första steget tar vi när vi vänder oss om för att se på verkligheten på ett annorlunda sätt. I denna anda önskar jag oss alla en liten salighet. Amen.