Kyrkoherde THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för 29:e söndagen under året – Världsmissionsdagen
2024-10-20
Årgång B: Jes 53:10-11, Ps 33, Heb 4:14-16; Mark 10:35-45
S:t Lars katolska kyrka, Uppsala (vigiliemässan på lördagskvällen)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Döden som ett absolut slut, en utplåning av vår person, kan bara besegras av någon som står utanför den värld som döden är en del av. Dvs av Gud. Men bara en människa kan bära Gud till mötet med döden och göra andra människor delaktiga i ett liv bortom döden.
Det är därför som Gud blir människa i Jesus Kristus och frivilligt ger sitt liv ”till lösen för många” som han säger i dagens evangelium; gör det som profeten Jesaja förutsäger i dagens första läsning, flera hundra år före Kristus, och som ”den rättfärdige ger rättfärdighet åt många och bär deras skuld”. Från andra läsningen ur Hebréerbrevet förstår vi att vad Jesus utför när han frambär sig själv som offer för vår försoning och eviga gemenskap med Gud är den sanna uppgiften för en överstepräst. Den som gudstjänsterna i Jerusalems tempel i antikens judendom bara har varit symboler för, pekat fram mot.
Att Jesus Kristus frivilligt har dött och sedan uppstått för att döden inte ska vara slutet för den som tror på honom, är den kristna trons kärna. Inget av det vi utifrån ser som kristet – liturgi, bön, Bibeln, välgörenhet, moral och rättvisa, konst, musik och arkitektur osv – ger någon verklig mening utan tron på Jesus offer av sig själv för oss för att döden inte ska få sista ordet.
Det är detta offer som gör det möjligt för oss att ta emot Guds förlåtelse i biktens sakrament och så börja om vårt liv med Gud så ofta det behövs. Det är detta offer som blir närvarande i Mässans offer av bröd och vin i de katolska och ortodoxa kyrkorna med deras obrutna ordning av tro och prästvigning från apostlarna.
Och det är från Jesus offer, uttryckt i sakramenten, som vi, om vi vill försöka samarbeta, får del av den övernaturliga nåden, Guds gåva av sig själv och sitt liv, för kraft att själva offra oss för sanningen och kärleken i alla de situationer där vi kallas till det. Att ”döpas med det dop som jag döps med” eller att dricka ”den bägare som jag dricker”, som Jesus kallar det i dagens evangelium. För vägen till det eviga livet med Jesus Kristus är inte som någon mysig hemmakväll vid brasan eller något ”bad i wellness” som förre påven Benedikt XVI har uttryckt det. Om detta vittnar alla kristna martyrer genom tiderna. Och om detta vittnar vi varje gång vi förlorar i anseende, popularitet, makt, materiella förmåner eller personlig njutning för att vi vill hålla fast vid, och stå för, sanningen och kärleken, Jesus Kristus.
Men när apostlarna Jakob och Johannes i evangeliet ber om hedersplatserna i himmelriket är det något annat de frågar om. De är ute efter egots upphöjelse, ära sökt som egenvärde och inte som en konsekvens av att ha gjort något för att det är gott i sig. I Jesus svar får vi nyckeln till det kristna livet: när vi gör det som Jesus visar oss, dvs följer honom för att ära Gud, som i Jesus Kristus kommit till oss för att tjäna oss med sitt liv, då kommer också allt annat att ordnas åt oss. Inte så som vi först hade tänkt. Men mycket, mycket bättre och större.
Vi vet vilka som fick ”platserna till höger och vänster” om Herren på hans tron, korset, ”dem som … bestämts därtill” av Fadern. Nämligen de två brottslingar av vilka en omvände sig, och fick löftet om paradiset ”redan idag”, när han förstod vem Jesus var. Så har vi bilden av vårt hopp: Gud lovar oss inte ett liv utan lidande här i tiden. Lidandet drabbade ju t o m hans egen son. Men Gud lovar att vara med oss i vårt lidande och ofta självgenererade mörker, för att bära oss genom det och in i hans ljus.
Det här är evangeliet, det glada budskapet om konungens seger som det grekiska ordet ”euangelion” betyder. Om du som kristen förkunnelse hör något som du lika gärna hade kunnat höra på ett politiskt möte, till höger eller vänster, eller i en talkshow på TV eller i radio; ja, då kan du i alla fall vara säker på en sak: du har inte hört evangeliet.
Med evangeliet vänder Jesus, som vi hörde, på perspektiven, och gör tjänandet till det som ger storhet. Så beskriver han inte bara hur den gudomliga kärleken verkar genom honom och det han gör. Han ger också en anvisning om vad som är mission, att sprida evangeliet till fler.
Mission blir konsekvensen av att kristna tar sin tro på allvar; insikten att Jesus Kristus, Gud som människa, är vägen, sanningen och livet. Inte bara för oss som redan tror, utan för alla som vill ta emot honom av fri vilja. Mission blir därför också konsekvensen av vår kärlek till, viljan av det bästa för, nästan. För inget av det vi kan ha eller göra i tid och rum kan ju vara bättre för någon än evigt liv hos Gud! Vill vi inte på något sätt dela med oss av vår tro, i ord eller handling eller både och, behöver vi faktiskt be om mer kärlek.
Kyrkan har inte en mission, Kyrkan är mission. Därför måste vi se upp med dem, både icke troende och tyvärr också kristna, som menar att mission skulle handla om att ”pracka på andra” sina värderingar. Kristen mission erbjuder delaktighet i Guds eviga liv genom Kristus som en gåva som bara verkar om den tas emot frivilligt. Effekterna för det eviga livet om man här i tiden tar emot den eller säger nej till den, är förstås inte desamma. Det är glasklart, eftersom Gud respekterar vår fria vilja även om Gud inte gillar allt vi gör med den. Men det är slutligen Guds sak.
I sitt budskap för Världsmissionsdagen, denna söndag, i år, framhåller påven Franciskus att det är vår sekulära kultur idag som verkligen prackar på alla sina värderingar utan att ens fråga. Påven ställer evangeliets kallelse till den sanna och ”gudomliga festen”, präglad av ”glädje, delande, gemenskap med Gud och andra människor”, mot en omgivning som ”erbjuder olika ’konsumtionsfester’ där vi lockas att vältra oss i själviskhet, komfort, ägande och individualism”. För oss som tar emot Herren, mest konkret i den Heliga Eukaristins sakrament, beskriver påven det som att ”Jesus fortsätter att knacka på dörren, men nu från insidan. Han knackar för att vi ska släppa ut honom”; genom vårt eget vittnesbörd så som det passar varje person och situation bäst, ge Jesus vidare till världen.
Där har vi vårt offer, det som Jesus vill ge oss alltmer insikt och kraft att kunna bära fram. Kanske är det min kallelse den kommande veckan att visa en annan person i min omgivning – det kan vara en familjemedlem, arbetskamrat, skolkompis, bekant på annat sätt eller helt okänd –vad min katolska tro betyder för mig? Att visa hur, som responsoriepsalmen idag beskrev det, mitt hjärta ”gläder sig … [i] honom”, hur jag ”hoppas på” Herren. Amen.