Kyrkoherde THOMAS IDERGARD SJ
Predikan vid ekumenisk vesper på S:ta Birgittas högtidsdag
2024-10-07
Fil 3:20-4:5
Uppsala lutherska domkyrka, Uppsala
Kära systrar och bröder i Kristus,
I vår läsning ur Filipperbrevet påminner aposteln Paulus oss om en av de mest centrala sanningarna i vår tro: ”Vårt hemland är himlen”. Detta enkla men djupgående påstående slår fast att vi inte är skapade för att förbli i den här världen. Därför behöver allt det vi tänker, säger och gör riktas mot himlen: den realitet där Guds vilja råder fullständigt, vilket betyder en evig glädje och frid; för oss ett mänskligt liv helt i harmoni med sanningen och kärleken, och därför så som Gud hade tänkt att det skulle vara.
Aposteln Paulus vill att filipperna – och alla vi som läser hans brev i alla tider – ska göra denna insikt till insats. Den är alltså inte en from ”toppning” av ett i övrigt oförändrat liv; något vi konstaterar när vi är ”på humör”. Vi påminns istället, som vi hörde, om att ”Jesus Kristus … skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet”.
Med detta avses inte något som ska hända i en obestämd framtid, utan en process som börjar med levande tro, som både uttrycks i och stärks av våra gärningar, här och nu, för att göra vårt hemlands värderingar synliga och utbreda Guds ära. Vi kommer aldrig att ”lyckas” i meningen skapa ett paradis här på jorden. Men vi kan påbörja ett verk för Gud att fullborda efter sin vilja vid all tids slut. I det som för den trofaste blir en kroppslig uppståndelse som för Jesus: det kristna livets enda mål.
Hur ska vi då kunna leva efter vårt hemlands värderingar i en värld, i vår tid som i alla tider, full av frestelser till det motsatta; full av synd och obeskrivligt lidande? Läsningen ger ett tydligt svar: ”Stå … fasta i Herren”. Det är en uppmaning att försöka förbli orubbliga i vår tro så som den överlämnats från apostlarna och inte låta oss påverkas av föränderliga och förgängliga modenycker eller ideologier. Att vara vaksamma; att vakta tankar, ord och gärningar mot djävulens bedrägerier, och göra allt vi kan för att förbli rotade i evangeliets sanning, förmedlad genom Bibelns ord och den kristna traditionen, aldrig i konflikt, alltid i harmoni.
Den Heliga Birgitta levde denna kallelse på ett radikalt och heroiskt, och därför i alla tider inspirerande, sätt. Med sin djupa tro, sitt mod och sin hängivenhet lär oss hennes liv mycket om hur vi här kan försöka leva som himmelens medborgare med vår mänskliga, av arvsynden präglade, benägenhet att dra åt precis motsatt håll. I stort och smått. I nära och långväga relationer.
Birgitta Birgersdotter föddes in i en uppländsk adelsfamilj under 1300-talets första år. Redan som ung insåg hon emellertid att det som verkligen gjorde henne ädel inte var jordisk status utan relationen till Jesus Kristus. Den som börjar med dopet. Hon levde sin första kallelse som hustru och åttabarnsmor förankrad i en djup andlig praxis.
Efter makens tidiga död påbörjades hos Birgitta en process av mer intensiv bön och botgöring, och med uppenbarelser som sedan kom att samlas i åtta volymer, och hon förstod en ny och slutlig kallelse vars form för henne blev nunnelivet i den klosterorden – ”Vår Frälsarens orden” – som hon grundade. Den växte snabbt och kom att spela en central roll i senmedeltidens europeiska kyrkolandskap. I vårt land finns Birgittasystrar idag i Vadstena, Falun och Djursholm.
En röd tråd genom den Heliga Birgittas mystik och uppenbarelser, i synnerhet av den lidande Kristus, är uppmaningen till ånger och omvändelse. Dvs till att helt ändra sitt sätt att tänka, med Gud, inte egot, i centrum, och nyordnandet, reformeringen, av allt i livet utifrån det. Birgitta vägleddes av en orubblig lidelse för sanningen. Hon var inte rädd för att tala ut mot sin tids korruption i både kyrka och samhälle och att uppmana alla slags makthavare, både kyrkliga och politiska, att börja leva och agera efter Guds bud och en helhjärtad strävan efter helighet.
Så inspirerar hon oss kristna också idag, 700 år senare, när vi möter vår tids massiva bortvändhet från evangeliets sanning både inom och utanför kristenheten. Där vi bombarderas med en relativistisk moral och en individualistisk livsstil inriktad på självförverkligande, i meningen tillfredsställande av varje tänkbart begär, istället för självuppoffring, den gudomliga kärlekens princip.
Med himlen som vårt hemland kan vi inte, lika lite som på 1300-talet, följa världens vägar. Vi måste, som den Heliga Birgitta, stå fast i Herren och i försöken att leva efter hans sanning. Och vi måste bära alla de kostnader, inte minst i anseende och ära, som Jesus vill att vi tar för det.
I detta avseende blir Aposteln Paulus ord i läsningen ett viktigt stöd: ”Gläd er alltid i Herren.” Den glädje han talar om är inte ytliga eller känslobaserade kickar, utan vad de grekiska filosoferna betecknade som ”eudamonia”: en djup och bestående inre frid, byggd på tilliten till Guds kärlek i Jesus Kristus som ger oss arvsrätt till himlen som vårt sanna hem. En djup och bestående inre frid byggd på insikten att det mest väsentliga i mitt liv inte hänger på mina prestationer och därför inte heller dukar under av mina begränsningar. En djup och bestående inre frid som bär mening och hopp i prövningar och svårigheter.
Slutligen uppmuntrar läsningen oss att låta ”alla människor se hur fördragsamma [vi] är”. När vi här i tiden försöker leva som himmelrikets medborgare måste det vara med kärlekens tålamod. Parallellt med sitt starka engagemang för sanningen var den Heliga Birgitta känd för en djup omsorg om fattiga och lidande. Ja, slutligen förutsätter och när dessa båda engagemang varandra; kraften i Guds sanning och ömheten i Guds barmhärtighet.
Låt oss, kära vänner, be att Aposteln Paulus ord och den Heliga Birgittas exempel kan inspirera oss att allt bättre rikta våra blickar mot himlen och där förankra alltmer av vad vi gör här på jorden. Låt oss stå fasta i Herren och glädjas åt kallelsen att i stort och smått, hemma och borta, ge uttryck åt hans sanning och kärlek. Och låt oss med den Heliga Birgittas egna ord be att Herren både må visa oss vägen, i varje läge, och göra oss villiga att vandra den. Amen.