Kyrkoherde THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för högtiden för S:ta Birgitta av Vadstena, Sveriges och Europas skyddspatron
2024-10-07
Vish 7:7-14; Ps 25; 1 Kor 2:6-10; Luk 10:21-24
S:t Lars katolska kyrka, Uppsala
Kära systrar och bröder i Kristus,
Det är ingen överdrift att påstå att den Heliga Birgitta nog har påverkat fler människor i världen än alla andra berömda svenskar tillsammans. Visst har hon haft 700 år på sig. Men i varje tid har ett oräkneligt antal människor runt om i världen fascinerats av henne. Idag firar vi hennes helgonförklaring. Vi vördar henne förstås inte för att hon var svensk utan för att hon är just helgon, dvs någon genom vars hela liv Jesus Kristus talar till världen.
Birgitta Birgersdotter var adelskvinnan från Uppland som gifte sig tidigt och fick åtta barn och sedan som ganska ung blev änka och hörsammade kallelsen att viga sitt liv åt Kristus. Hon kom att grunda en egen klosterorden, ”Vår Frälsares orden”, som vi idag kallar Birgittasystrarna, och som här i Sverige finns i Vadstena, Falun och Djursholm och på flera ställen runt om i världen.
Birgittasystrarna känns igen på att deras slöja hålls ihop med en vit krona som har fem röda prickar. Dessa symboliserar Jesus fem sårmärken och påminner om de många uppenbarelser, inte minst av den lidande Kristus, som Gud gav den Heliga Birgitta. Uppenbarelser som hon samlade i åtta volymer böcker och som har översatts till många språk och än idag läses runt om i den katolska världen. De har hjälpt många människor att fördjupa sin tillit till Gud i svåra tider.
Idag, 700 år senare är vi i grunden inte ett dugg annorlunda, för vårt behov av frälsning är förstås lika stort som människors behov på 1300-talet. Från hennes exempel, vill jag nu lyfta fram två saker, framförallt, som Heliga Birgitta säger oss, om tron som frälser och om det som är allas vår kallelse.
För det första: Genom visionerna om Jesus lidande ger hon oss en motbild till tanken på att lidande och ondska i världen skulle vara något slags ”bevis” mot Guds existens. Istället påminner hon oss om att Gud har blivit människa i Jesus Kristus för att dela lidandet med oss och därigenom öppna en väg ut ur det.
Helhjärtad tillit till att Guds godhet och rättvisa är vad som kommer att bestå och ta över allt, även om vi nu inte kan se hur och när, är det som Jesus talar om i dagens evangelium när han säger att vi i relation till Gud måste ha det som barn normalt har i relation till mamma och pappa. Men även lydnad, dvs beredskap att lyssna på den Katolska kyrkan som lika mycket för oss idag som för den Heliga Birgitta på 1300-talet, talar för den Kristus som alltid är densamma och som världen alltid, hur mycket vi än tycker att den förändras, behöver. På basis av lydnaden till Kristus och hans röst, Kyrkan, kan vi sedan agera, göra vårt och samarbeta för vår frälsning.
Ett barn är också någon som tar kärleken för given. Barnet är inte förvånat att det blir älskat, snarare om det inte blir älskat. Just för att tilliten till kärleken är total hos ett barn, blir det så svårt om föräldrar sviker.
Jesus själv är den som är mest som ett barn. Han lever helt i denna självklara kärlek. Han behöver inte kämpa sig till Faderns kärlek, den är den grund han står på. Att i stort sett alla människor slutligen överger honom och han möter döden rubbar inte denna hans grundtrygghet. Och det är denna fasta tillit, denna gudomliga kärlek som aldrig sviker, som också i och med honom besegrar döden. Det är denna barnlika tillit till Guds kärlek som Jesus vill lära oss att leva i, ja, dela med oss. När vi lär känna Jesus – lyssnar, lyder, följer – då finner också vi denna gränslösa, självklara kärlek. Precis som den Heliga Birgitta gjorde. Och då kan vi möta allt i livet, också det svåra, med honom, som han.
När vi förstår oss som älskade av Gud som de personer vi är, skapade av Gud till Guds avbild, förstår vi också att det inte betyder att Gud älskar allt det vi gör. Guds kärlek är viljan av det bästa för oss, och det är många gånger motsatsen till vad vi känner och tänker när vi inte räknar med Guds vilja. Återigen som barn i relation till föräldrarna. Men just Guds kärlek, den som får sin fulländning i Jesus offer på korset, är också vad som ger oss förlåtelse, möjlighet att börja om, närma oss Jesus igen, så länge vi lever här. Något som den Heliga Birgittas uppenbarelser ständigt återkommer till.
Det leder över till det andra som Heliga Birgitta påminner oss om: Hon är själv ett talande exempel på att avgörande inflytande i Katolska kyrkan, eller som katolik i världen, eller som kristen överhuvudtaget – i betydelsen att påverka andras relation till Gud, dvs det allt i Kyrkan går ut på, inget annat – inte handlar om att vara präst och ”stå där framme”. Utan om att leva evangeliet; ett heligt liv där allt ordnas efter Kristus värdeskala.
Det här ska förhoppningsvis Kyrkans vigda tjänare göra, förstås, och besvikelsen blir berättigat stor om vi märker att det inte görs. Men ett heligt liv ska alla döpta kristna sträva efter och försöka leva. Och helighet i handling, i sättet att leva och vara, är slutligen det som står ut, som förblir, som förändrar. Inte det präster säger.
Som många andra heliga personer i historien har den Heliga Birgitta därför påverkat Kyrkan, samhället och historien långt mycket mer än de flesta diakoner, präster, biskopar och påvar tillsammans. Hon visar att kallelsen och vägen till helighet alltid står öppen för alla, kvinnor och män, helt lika, och kommer att ha helt revolutionerande effekt för andra, överallt där någon säger ja till den. Med hjälp av Heliga Birgittas bön om att Herren må visa vägen, och göra oss villiga att vandra den. Amen.