Kyrkoherde THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för 23:e söndagen under året
2025-09-07
Årgång C: Vish 9:13-18; Ps 90; Filem 9-10, 12-17; Luk 14:25-33
S:t Lars katolska kyrka, Uppsala (högmässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
För 20 år sedan, var författaren och den då uttalade ateisten Lena Andersson värd för ett sommarprogram i Sveriges Radio. I programmet, som väckte en del kritik, ifrågasatte hon välvilligheten och vänligheten hos Jesus från Nasaret, genom att citera Jesus. Bl a då från dagens evangelium, där Jesus säger att man inte kan vara hans lärjunge utan att ”hata” sin familj och sitt liv.
Först bara kort om ordet ”hata”. Här kommer det från en grekisk direktöversättning av ett hebreiskt, gammaltestamentligt talesätt om att älska mindre. Det syftar alltså inte på ”hat” som vi förstår det. Den som vill ha Jesus i sitt liv måste älska allt annat, också sådant som är viktigt och gott i sig, mindre än man älskar Jesus. Och så älska allt annat och alla andra för Jesus skull, som förkroppsligar den gudomliga kärleken till skapelsen genom att själv vara Guds förening med den.
Vi är alltså kallade att älska Jesus Kristus mer, dvs vilja hans bästa mer, än någon och något annat. Och vad är då hans bästa? Jo, att Guds vilja får råda, den som Jesus kommit till världen för att uppenbara och hjälpa oss att göra bättre.
Detta kan Jesus kräva för att han är Gud som är helt närvarande i en människa. Om man inte tar hänsyn till Jesus unika och genom evangelierna mycket tydliga anspråk på att vara Gud – något ingen annan religionsgrundare har gjort – och bara ser honom som en religiös lärare och profet; ja, då måste man hålla med Lena Anderssons sommarprogram om att mycket av det Jesus säger blir obegripligt eller direkt knäppt.
För inför Jesus Kristus och hans självanspråk finns ingen neutralitet, ingen kompromiss. Man kan bara tro eller inte tro på att han är den han utger sig för att vara. Tror vi inte det, faller faktiskt allt fint han säger och gör, som produkter av antingen en lögnare eller en psykopat.
Men om vi istället väljer att lita på att Jesus är den han utger sig för, och som ögonvittnena bekräftar, förstår vi att han kallar oss till förändring. Guds kärlek omfattar alla, eftersom den ger oss existens. Den vill inkludera alla att bygga sina liv på den. Men den som säger ja till det kan inte göra det på sina individuella villkor. Utan bara på Guds villkor; de som vill omvandla oss från avbild till likhet genom delaktighet i Guds eviga liv med start här och nu.
Sann kärlek visas i handling. Det är därför Jesus ständigt uppmanar oss att följa honom, göra som han. Konkret betyder det att dö och uppstå med honom. Bara delaktigheten i hans död kan sedan ge uppståndelse. Och för det hörde vi Jesus i dagens evangelium ställa upp ett villkor: att ”bär[a] sitt kors”.
När detta sägs är Jesus på väg till Jerusalem för att dö på korset. Att bära sitt kors betyder inte främst att lida i allmänhet. Sjukdom kan, och ska, vi uppoffra i bön, för att djupare förena oss med Kristus lidande. Men god, dvs etiskt hållbar, medicin och psykologi, är Guds verktyg eftersom Gud är primär orsak till allt. Då ska vi också använda sådana metoder närhelst vi kan. Att bota sjuka var centralt i Jesus verksamhet.
Uppmaningen att bära sitt kors betyder istället att som, och med, Jesus lida för sanningen om Gud och människan. Förre påven Franciskus varnade ofta för djävulens försök att dra oss bort från Jesus väg genom självrättfärdigande, att vi intalar oss själva att allt det vi gör är bra så länge vi ”känner för det”. Rakt motsatt det som dagens första läsning ur Salomos Vishet slog fast – ”[d]e dödligas tankar är otillräckliga” – och rakt motsatt Jesus maning att följa efter honom.
Korsbärandets första nivå är att försöka undvika det Jesus, genom den Katolska kyrkan, lär är synd, dvs skiljer oss från Gud. Det här är många gånger som en uppoffring, eftersom synden upplevs ge oss omedelbara fördelar. Beredvilligheten för detta korsbärande yttrar sig främst genom att gå i regelbunden bikt och göra bot.
Här frestar djävulen med tanken att vi inte alls behöver lyssna till Kyrkan för att hon är ”omodern”. Men ”modernitet” är nu inget värde utan något totalt relativt. Jesus kommer dessutom inte med modernitet utan med erbjudandet om uppståndelse och evigt liv för människor i alla tider.
Korsbärandets andra nivå är lidandet som kommer av att släppa taget om sådant som är gott i sig, men som responsoriepsalmen påminde är förgängligt ”som gräset”. Det gäller ofta t ex bekvämligheter och bekräftelser. Låt oss tacka Gud för sådant när det kommer, och se det som en gåva som pekar på något mycket större: Gud, givaren själv. Men aldrig göra det till mål för livets strävanden.
Här försöker djävulen intala oss att vi inte vinner något på att avstå eller prioritera; att livet går ut på att ”ta för sig”. Ett bra motmedel kan då vara att praktisera vad som kallas ”agere contra”: att göra tvärtemot vad man intuitivt, av vanemässig bekvämlighet, först dras till.
Den tredje nivån av korsbärande är att förlora popularitet för att man som katolik har ett annat sätt att se på världen än det som starka opinioner och makthavare har, och ofta kräver att alla ska ha. Om jag rannsakar mig själv och inte ser hållningar som kommer av min tro och går emot hur man ”ska” tycka och göra, kan jag behöva fundera på hur min tro kan synas bättre.
Här frestar djävulen med viljan att vara som andra – vilket aldrig är en kristen kallelse, eftersom den är att vara som Jesus Kristus – och den felaktiga uppfattningen att jag bara kan älska min nästa, och stödja ett samhälle med fria val, om jag aktivt sympatiserar med allt som nästan gör, och allt som friheten producerar.
Men som Aposteln Paulus säger i andra läsningen ur Brevet till Filemon är det bara när vår vilja riktas mot ”det goda”som den är sant fri. Fri från sådant som driver den fel. Allt som är omoraliskt kan och ska inte vara förbjudet i lag. Men något blir inte gott bara för att det görs fritt. Och ”tolerans” är inte alltid liktydigt med kärlek, viljan av andras bästa. Snarare kan den uttrycka likgiltighet för sanningen och leda till kärlekens motsats.
Katolska kyrkan vill vår sanna frihet, genom vilken Jesus får förändra oss som vill följa honom, och genom oss världen. Det är därför som han i evangeliet jämför med planeringen av byggen och fälttåg. Ingen börjar bygga utan grund, eller inleder en militär operation i underläge. På samma sätt är det med att vara en Jesus lärjunge: ingen kan följa honom in i det eviga livet, förrän han eller hon har släppt taget om allt annat för att det ska få sin rätta plats utifrån hur det hjälper att tjäna Guds vilja. Det är, som Jesus formulerar det i evangeliet, att ”avstå från allt” man äger. Och det är vad han nu vill ge oss ny kraft för, genom den Heliga Eukaristins livgivande offer. Amen.