Kyrkoherde THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för 20:e söndagen under året
2025-08-17
Årgång C: Jer 38:4-6, 8-10; Ps 40; Heb 12:1-4; Luk 12:49-53
S:t Lars katolska kyrka, Uppsala (högmässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
I dagens evangelium hörde vi Herren säga att han ska ”tända en eld på jorden”. Formuleringen på grekiska, evangeliernas originalspråk, är egentligen starkare: ”kasta en eld”. Vidare hörde vi honom säga att han inte ska skapa fred utan ”splittring”.
Med de här orden av Jesus framstår Gud som hård och dömande. Och att vara ”dömande” är nog vår tids enda last. Men idén att Gud för att han älskar oss också borde älska allt vi gör, stämmer inte med vad Bibeln eller den kyrkliga traditionen lär oss. Inte heller stämmer det att vi skulle möta en hård Gud i Gamla Testamentet men en snäll i det Nya.
Gud är alltid densamme, den oföränderlige, eftersom Gud annars inte vore Gud. Förändring utmärker tid och rum, och allt i det, och Gud finns ju bortom, och är upphovet till, tiden och rummet. Därför agerar Gud genom frälsningshistorien som en tålmodig lärare, för att tala med den Helige Ignatius av Loyola. En som stegvis bygger upp vår mänskliga kunskap om sig och låter beståndsdelarna falla på plats en efter en. T ex behöver Gud först etablera sin rättvisa med straffet för synden, för att vi ska kunna förstå Guds barmhärtighet med förlåtelse i kärlek.
Gud utvidgar också stegvis sitt förbund med människan. Från ett par, via en familj, vidare till ett hushåll, därifrån till ett folk som blir till en nation. Där slutar Gamla Testamentet. I denna nation blir Gud människa, och med Jesus Kristus liv, död och uppståndelse fullbordas och utsträcks förbundet till alla världens folk. Det berättar Nya Testamentet om, och för så det Gamla till sin fullbordan. Vi kan bara känna Jesus och få en verklig relation till honom, om vi förstår att han är fullbordandet av det Gud visar och lovar i det Gamla förbundet.
Det är alltså samme Gud som är inkluderande och barmhärtig som med Jesus ord idag framstår hård och dömande. Det är samme Gud som i Gamla Testamentet låter Sodom och Gomorra och profeten Elias fiender förtäras av eld, som blir människa i Jesus Kristus i det Nya Testamentet. Inte för att bara tända en mysig liten brasa, utan för att fortsätta ”kasta eld” som han ju säger själv.
Men sjunger inte änglarna i Julnatten att Jesus är fridsfursten? Självklart! Och det är sant. Uppmanar inte Jesus oss att älska, och inte hämnas på, våra fiender? Absolut! Helt otvetydigt. Så för att få ordning i vad som kan verka vara skiftande utsagor om Gud Fadern och Sonen – och inte ”lösa” det påstådda ”dilemmat” på ett billigt sätt med att Gud nog har ändrat sig – måste vi förstå hur Guds kärlek upplevs i en värld som är fallen i synd, dvs präglad av människans val att göra sig själv till Gud.
För Gud är kärlek; rakt igenom, hela tiden; då, nu och imorgon. Gud ändrar sig aldrig. Guds kärlek är ingen flyktig känsla, utan en akt av hans eviga vilja av vårt bästa, som är omvändelsen från synden, tron att vi definierar gott och ont, tillsanningen, skönheten, godheten och glädjen i Gud, genom tron på Kristus offer och uppståndelse, med start här och nu och fullbordad i den kroppsliga uppståndelsen på den yttersta dagen.
Den Helige Thomas av Aqunio har påpekat att allt som tas emot, tas emot utifrån mottagarens tillstånd. Så när Guds kärleksljus bryter in i en värld som täcks av det andliga mörker vi kallar arvsynden, blir det för oss som för någon som befriats från en vecka i en nattsvart grotta och plötsligt upplever dagsljus: först smärtsamt och jobbigt.
När Jesus, Guds ljus, Fridsfursten, säger att han splittrar är det inte för att vara elak, utan för att få oss att bryta med den falska freden av våra egna definitioner av det goda, och istället söka en fred byggd på sanning. Sanningen om oss som människor och vad Gud, den som ger oss existens, vill med oss för vår eviga lycka och glädje. Sanningen kräver att vi tar ställning. I en och samma familj, en och samma vänkrets osv, kommer vi alltså få leva med splittringen av att några har sagt ja, andra sagt nej, åter andra inte bryr sig. För var och en har av Gud fått friheten att svara, liksom det yttersta ansvaret för svarets konsekvenser.
En pianolärare som ska undervisa en självlärd ackordkompare måste först bryta ner spontanklinkandets stil, för att ge plats åt den smäckra sonaten. På samma sätt behöver Jesus bryta ner, bränna upp, syndens falska ordning i oss, för att ge plats åt Guds ordning. Vår allt bättre samverkan med detta i tro, är omvändelsen; förändringen av hela vårt sätt att se, tänka och därmed handla. Och den, som vi behöver göra ständigt, är inte alltid enkel. Men ju mer plats Guds ordning får ta i oss, desto mer upplever vi hur Gud gör våra steg ”fasta”, som dagens responsoriepsalm uttryckte det.
Det finns alltså ingen motsättning mellan Guds kärlek och Guds hårdhet; mellan Guds dömande och Guds förlåtelse; mellan Guds vänlighet och Guds krav. Det finns ingen motsättning mellan Gamla och Nya Testamentets Gud. Allt som tas emot, tas emot utifrån mottagarens tillstånd. För det i mig som är i andlig ordning upplever jag Guds kärlek, vilja av mitt bästa, som en behaglig, tröstande och angenäm omfamning. Men för det i mig som är fast i synd och dysfunktion, upplever jag samma kärlek som en dömande eld.
Då gäller det bara, som vår andra läsning ur Hebréerbrevet uppmanade, att ha ”blicken fäst vid Jesus” för ”att vinna den glädje som väntade honom”. Alltså, att ta emot den kraft Gud skänker oss i Kyrkans lära och sju sakrament, helgonens exempel och egen bön och fasta, för alla uppoffringar som omvändelsen betyder.
Jesus har gett oss Kyrkan som sin eldkastare. Precis som profeten Jeremia i dagens första läsning, kommer Kyrkan att upplevas som obekväm när hon kastar Jesus eld in i varje vrå av våra själar, våra kulturer och samhällen, där den behöver brinna och bränna. För det är inte vår bekvämlighet nu som är målet, utan våra själars eviga frälsning. Det är äkta kärlek.
Denna Kyrkans otacksamma men avgörande kärleksgärning har den engelske, katolske författaren G.K. Chesterton träffsäkert motiverat så här: ”Jag behöver inte en kyrka för att tala om för mig att jag har fel när jag vet att jag har fel; jag behöver en kyrka som talar om för mig att jag har fel när jag tror att jag har rätt”.
Låt oss nu förenas i bekännelsen av denna vår Kyrkas tro, för att därefter i tacksamhet ta emot Kyrkans förmedling av Kristus kärleksfulla tröst och eld i den Heliga Eukaristin. Näringen för vårt eviga liv. Amen.