Kyrkoherde THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Pingstdagen
2025-06-08
Apg 2:1-11; Ps 104; Rom 8:8-17; Joh 14:15-16, 23-26
S:t Lars katolska kyrka, Uppsala (högmässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Med sin himmelsfärd har den uppståndne Jesus gått ur det synliga, och fört den skapade materian in i Faderns osynliga realitet. Det utlöser ett slags andlig kedjereaktion genom vilken den Helige Ande direkt erbjuds den synliga, skapade materian. Den Helige Ande är kärleksbandet mellan Fadern och Sonen i Guds Treenighet. Ett band så starkt att det i sig agerar, så att, som Jesus beskrev i evangeliet, den Kristustroende förmås att leva sin tro; ”hålla mina bud … bevar[a] mitt ord”. Eller som Aposteln Paulus utvecklade i andra läsningen ur Romarbrevet: Anden ”dödar kroppens gärningar” och gör oss till ”Guds arvingar”.
När aposteln Paulus i sina brev talar om ”kroppen” eller ”köttet” i negativ mening avser han den princip där både kropp och själ, kött och ande, drar bort från Skaparen. Ett av Romarbrevets huvudbudskap är att om vi vill dela Guds eviga liv som alltså kan börja redan här, vill vi försöka göra Guds vilja, uppenbarad av Kristus. Och för det är Anden vår hjälpare som med Jesus egna ord, ”påminner … om allt som [han] har sagt”. Dvs visar vägen till de gärningar, utförda av hela vår person – med kropp och själ, kött och ande – som samtidigt både uttrycker gemenskapen med Gud och stärker den.
Från Jesus uppståndelse fram till Pingsten tar apostlarna, de första biskoparna, emot den Helige Ande i flera olika steg, för att han nu på ett särskilt sätt ska verka i och genom Kyrkan. Utifrån detta kan den Katolska kyrkan lära, att Andens närvaro i henne gör henne helig, trots alla oss syndare där, och gör Kyrkans förkunnelse om tro och moral ofelbar, när den är i linje med apostlarnas tro och lära.
Den Helige Ande visar sambandet mellan kärlek och sanning. Idag ses de tyvärr ofta som motsatser. Men kärlek är viljan av den andras bästa för hans eller hennes egen skull. Gudomligt inspirerad kärlek, från den Helige Ande, är att ge, offra, helt av sig själv för det. Sanning finns när ett begrepp om något motsvarar vad något verkligen är. Gud är, för att tala med den Helige Thomas av Aquino, den ”högsta och första” sanningen. Det vi menar med Gud, existensen själv, i vilken allt annat som finns är delaktigt, stämmer alltså överens med hur Gud uppenbarar sig: från den som ”är” i den brinnande busken, till den som har all makt, t o m över döden, i Jesus Kristus, och som av kärlek vill dela den segern med oss.
Det bästa, det som kärleken vill, för oss, är ofta motsatsen till det kortsiktiga tillfredsställandet av varje behov och begär. Det bästa är alltid det eviga livet med Gud. Något bättre, eller mer sant, finns inte. Att hålla tillbaka sanningen – t ex om att någonting är synd som vi ska försöka omvända oss från – är därför kärlekslöst. Även om det sker för att inte såra känslor. Det döljer ju vägen till det högsta och långsiktigt goda, frälsningen, till förmån för något kortsiktigt.
Samtidigt kallar oss kärleken – välviljan – att förkunna sanningen på rätt sätt och i rätt sammanhang, i många fall stegvis. Sanningen och kärleken kan inte hållas åtskilda. Kärlek utan sanning kan bli naiv och falsk. Sanning utan kärlek kan bli hård och kall. Sanningen och kärleken är därför ett i Anden, som absolut kan skaka om oss med sanningen men med kärleken förmå oss förstå varför och leda oss till att stegvis omfamna den.
Berättelsen om Babels torn i Första Moseboken, har en poäng som inte är tornet, utan konsekvensen av arvsynden; läggningen, sedan de första människornas syndafall, i alla människor, att själva definiera gott och ont, ta Guds plats i sitt och andras liv. Denna läggning, som vi lever ut i våra konkreta synder, fördunklar vår syn för sanningen, och splittrar så att vi slutligen inte kan förstå varandra, inte kan kommunicera.
Med den första Pingsten, som vi hörde om i första läsningen ur Apostlagärningarna, har vi fått botemedlet. Den Helige Ande, konkret i Kyrkan, vill förena människor av olika bakgrund och språk för sanningen, i kärleken. Den underliggande meningen, den yttersta verkligheten, Guds vilja med allt, blir känd och tillgänglig för alla, i vår responsoriepsalm beskriven med att Guds ande ”förnyar jordens ansikte”.
Andens förening av sanning och kärlek visar att konflikten mellan att vara välvillig eller sanningsenlig, inte är relevant på ett djupare plan. Det blir som när hustrun frågar mannen efter 30 års äktenskap, hur hon ser ut just innan de ska på en middag en fredagskväll. Om den rent materiella sanningen i denna situation kanske skulle vara ”trött” efter en lång vecka eller att färgerna egentligen inte passar men mannen ändå svarar att hon är vacker, kan det ytligt se ut som att han offrar sanningen för kärleken. Men han talar faktiskt en mer grundläggande och betydelsefull sanning: att hustruns skönhet inte begränsas till det ytliga, utan finns i hela hennes person, och hur hennes själ uttrycks fysiskt på ett sätt som han, genom kärlekens lins, ser bättre än andra – visdomen i hennes ögon, humorn och vänligheten, kroppen som vittne om deras gemensamma liv.
Den engelske 1800-talsjesuiten och poeten Gerald Manley Hopkins har i en dikt talat om hur det ”finns en dyrbar friskhet djupt ner i alla ting”. Att visa på denna djupare mer grundläggande verklighet, att bidra med detta nya synsätt på allt, är vad Kyrkan, med den Helige Ande i sig, ska göra. Så att vi kan se den andre skapad till Guds avbild – också i den minsta och mest oansenliga, den jobbigaste, den skröpligaste eller den mest främmande – där ytan ser den som inte är nyttig eller passar. Så att vi förstår egna och andras handlingar, inte som isolerade fenomen utan som uttryck för vad som förverkligar, eller motverkar, Guds plan. Så att vi kan betrakta allt annat skapat, andra människor och naturen, inte som instrument för våra syften eller som något att erövra, utan som kallelse att vördnadsfullt kultivera, hjälpa till växt, helighet.
Från Kyrkan flödar Anden in i våra liv. I de sju sakramenten förmedlas delaktigheten i det osynliga, gudomliga livet med synlig, fysisk materia. Genom dopet har alla kristna en personlig tillgång till den Helige Ande. Andens tal till mig kan förstås inte motsäga det han redan säger genom Kyrkan. Däremot förbättrar han min sikt, och stärker min vilja till uppoffringar på helighetens väg; min förmåga att leva buden inifrån, inte för att de är bud, utan av kärlek som nu är helt förstådd, och ordna alltmer av mitt liv efter Guds vilja som alltings, också mitt, ursprung och mål. I helgonen ger Anden oss förebilder och förebedjare. Anden ger också tröst med det verkliga hoppet, bortom allt lidande och alla våra begränsningar; det hopp som Kristus fysiska uppståndelse erbjuder, och just Anden omvandlar från en händelse i historien, till en realitet som alltid är ett ”nu”.
För den som vill säga sitt ja, och leva med den Helige Ande, i sanningen, kärleken och hoppet, är det därför Pingst varje dag. Amen.