Kyrkoherde THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Kristi Himmelsfärds dag
2025-05-29
Årgång C: Apg 1:1-11; Ps 47; Ef 1:17-23; Luk 24:46-53
S:t Lars katolska kyrka, Uppsala (högmässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
När apostlarna hade sett Jesus försvinna ur deras synfält för gott, återvände de till Jerusalem ”under stor glädje”, hörde vi i evangeliet nyss. Ingen sorg, ingen förvirring, ingen oro. Nej, ”stor glädje”.
Av det kan vi dra en viktig slutsats om innebörden i denna högtidsdag. Jesus har inte ”åkt upp, bort och iväg” till en distanserad plats. Han har dragit sig undan den synliga realiteten för att kunna vara helt och överallt närvarande i den osynliga. Som det inre ögats ljus, som vår andra läsning ur Efesierbrevet beskrev det. Och eftersom apostlarna slutligen har lärt sig att lita på Jesus i allt, litar de nu på hans löfte att alltid vara med dem, oavsett vad det yttre ögat visar.
Tiden mellan sin uppståndelse och himmelsfärd har Jesus använt till att etablera Kyrkan och instruera dess första biskopar, dvs apostlarna, i den tro som de ska bevara och föra ut i världen, ”till jordens yttersta gräns”, som Jesus gav dem uppdraget att göra just innan sin himmelsfärd, enligt vår första läsning ur Apostlagärningarna. Jesus har, som vi vet, i sin fysiska gestalt kommit och gått. Det har bekräftat hur hans gudomliga natur har segrat över döden. Men med dessa ”glimtar”, som man kan kalla det, av det liv alla troende är kallade till, har Jesus också velat träna och motivera den första Kyrkan att leva med hans närvaro på ett helt nytt sätt, för att förstå och kunna förmedla den till världen.
För Jesus kommer fr o m nu att vara närvarande genom Kyrkan, som bara om tio dagar ska få det hon slutligen behöver för att kunna bära denna närvaro – den Helige Ande – och kunna vara hans kropp, den som utför hans vilja, i världen. Tills han kommer åter och fullbordar allt.
När Jesus går ut ur den personliga synlighetens, begränsade realitet, är den skapade materian redo att lyftas in i Treenighetens eviga realitet. När det sker blir bandet av kärlek i Treenighetens liv, dvs den Helige Ande, som på ett unikt sätt ges åt Kyrkan, tillgängligt för den skapade världens realitet. Så är Kristi himmelsfärd ett utbyte: det fysiska går in i det andliga och det andliga utgjuts över det fysiska. Gud visar sig verkligen som ”konung över hela jorden”, som vår responsoriepsalm beskrev det.
Gud och skapelsen är nu försonade och på ett nytt sätt i gemenskap, efter människans alla och ständiga försök att åstadkomma motsatsen. Den som tror på Jesus Kristus och lever av Kyrkans förkunnelse och sju sakrament, kan redan här i tid och rum av Anden göras alltmer delaktig i den andliga realitet som också förändrar och förnyar allt fysiskt. Det är inget avlägset eller platonskt ideal, utan en verklighet som också är tillgänglig för det fysiska, vår och alltings materia, och som vi erbjuds genom övernaturlig nåd, dvs Guds frivilliga gåva av sig själv.
Därför är Kristi himmelsfärd för apostlarna inte något avsked, utan nästa kapitel i deras liv med Jesus Kristus. Jesus är med Kyrkan, och därmed också med oss här idag, på ett helt unikt sätt. Aldrig som ett minne som lite pliktskyldigt vårdas med jämna mellanrum. Utan i ett ständigt, levande nu. I Kyrkans nu. Dvs Guds nu. Det nu som uttrycks i en liturgi som inte ska likna några andra folksamlingar, i rum som inte ska likna någon annan lokal. Det nu som just därför kan förmå oss uträtta stora ting i världen – stora i meningen betydelsefulla för en annan människa – utanför Kyrkan, om vi alltid har blicken fäst på det före allt annat. Det nu som ensamt omvänder, förändrar och omvandlar, på ett sätt som Gud en dag ska fullborda i en helt ny skapelse, en ny himmel och jord.
Jesus har gett sin Kyrka, och alla vi som finns i henne genom dopet, också vi i vår tid, vi här idag, ett enda uppdrag. Vi hörde honom själv tydligt säga det i dagens läsningar: ”syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas” i hansnamn ”för alla folk” … [n]i skall vittna om allt detta … om mig … ända till jordens yttersta gräns.” Alltså: mission.
Men vart tog detta med att t ex vara god och söka dialog vägen? Ja, det finns skäl för att Jesus inte tar upp det i sitt synliga avsked från apostlarna. God kan och ska varje människa vara, oavsett tro. Dialog är en metod för att säkra fredlig samexistens mellan olika uppfattningar om sanningen. Det är alltså naturligt, bra och rätt. Men vår tro – som vi tar emot och blir stärkta i, av övernaturlig nåd, Kristus själv, som nu strax i den Heliga Eukaristin – säger att vårt fokus är något mycket större: andra själars frälsning. Och Kyrkan inte bara har en mission. Genom Jesus befallning är hon mission. Då och nu. Och alltid. Här blir förstås den av Jesus själv inspirerade och stärkta godheten ett argument. Och här kan dialog också vara ett medel.
En del tror att ödmjukhet på något sätt skulle begränsa vår missionsiver. Men hos Jesus kombineras båda. Kristen ödmjukhet är förstås inte att hålla tyst om sin tro. Den bygger istället på insikten om att det är Gud som är Gud, inte vi, och att vi behöver lyssna till Guds röst före alla andra röster. Den röst som alltså uppmanar oss att förmedla vår tro på Kristus till andra.
Den här dagen passar därför bra för att fundera lite extra på vad jag gör och kanske kan göra mer av för det? Kanske så enkelt att fundera på en bekant som skulle behöva få mitt skäl att vara kristen presenterad för sig, eller en anhörig som skulle behöva en vänlig ”knuff” av mig för att gå i söndagsmässan igen, genom att jag bara ber honom eller henne att följa med?
Den gudomliga kärleken, viljan av andras bästa för deras egen skull, som Gud helt fritt vill dela med oss genom Jesus Kristus, ger var och en av oss uppdraget att, precis där var och en av oss är, i ord och handling, på det sätt som var och en kan bäst, verka för varje människas öppnande för, och ja till, Jesus Kristus och därmed Guds vilja för och i det egna livet. För min och andras egen himmelsfärd, till det eviga livet med Gud. Amen.