Kyrkoherde THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Andra Påsksöndagen – Den gudomliga barmhärtighetens söndag
2025-04-26
Årgång C: Apg 5:12-16; Ps 118; Upp 1:9-11, 12-13, 17-19; Joh 20:19-31
S:t Lars katolska kyrka, Uppsala (vigiliemässan på lördagskvällen)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Berättelsen om aposteln Tomas tvivel tolkas idag ofta väldigt begränsat. I en tidsanda där det har ansetts som bra att söka, men aldrig att finna något som man får visa andra, och att fråga, men aldrig att hitta ett svar som kan vara allmängiltigt, dvs gälla också andra, betraktas tvivel som ett självändamål: ”Tomas tvivlar – härligt, han är som vi!”
Men när vi läser vidare i berättelsen hör vi Jesus tillrättavisning efter att ha gått Tomas till mötes, och förstår sedan att poängen inte är Tomas tvivel utan hans trosbekännelse; bekräftelsen på Jesus sanna identitet: ”Min Herre och min Gud.”
Om vi bara accepterade som sant det vi själva kan se, väga, mäta och röra vid, skulle vi inte veta mycket om ens den naturliga verkligheten, t ex om alla mänskliga personers lika värdighet och rättigheter; men heller inte, förstås, om den övernaturliga verkligheten, dvs om Gud och meningen med vår existens. Jesus säger inte att vi som inte sett och rört vid honom som Tomas får nöja oss med ett sämre sätt att veta. Det är precis tvärtom: Vi, inte Tomas, prisas ju faktiskt av Jesus som saliga, dvs andligt sunda, friska, i ordning. Gud uträttar hela tiden sådant som vi inte kan uppfatta med våra sinnen. Tron låter oss veta vem denne Gud är och vad han gör.
Genom att bli människa och med Jesus liv, förkunnelse, mirakel, död och uppståndelse har Gud förenat sig med det skapade, det mänskliga, så att en ny ordning bryter in i världen. Inte för att imitera världen, söka världens applåder, säga att allt är bra. Utan för att i grunden omvandla världen av gudomligt liv.
Uppenbarelseboken, som vi läste ur i vår andra läsning, berättar om hur denna nya Gudsordning ständigt kommer i konflikt först, i den tidiga Kyrkans tid, med Romarriket och sedan, in i våra dagar, med alla Romarrikets efterföljare. Ordningar och värdesystem baserade på våld, hat och moraliskt förfall som dyrkats som högsta visdom.
Hörnstenen, för att tala med dagens responsoriepsalm, i denna Guds ordning, och temat för dagens högtid, är barmhärtighet. Barmhärtighet uppstår när kärleken – Guds vilja av vårt allra bästa för vår egen skull – möter synden, att vi gör oss själva till måttstock för vad som är gott. Barmhärtighet är de uppoffrande handlingar som går rakt in i syndens verkningar, i tillit till att Gud kan omvandla allt precis så som Gud vände Jesus död på korset till uppståndelsens konkreta och fysiska verklighet. Barmhärtighetens sanna ansikte är därför Jesus. Dess hjärta är hans hjärta, sårat och brustet av kärlek till oss.
Jesus blir ständigt synlig genom strålar av hopp i vårt självgenererade mörker. T ex i martyrernas och helgonens förebild; i handlingar som uppoffrar egen prestige för försoning; som ser och vill möta den andres mänskliga behov, också den vi inte känner eller gillar; i kampen för människovärdet hos våra svagaste – för offren för trafficking, mot den allt starkare dödshjälpsindustrin, för det ofödda barnets rätt till liv, utan vilket det klingar falskt att tala om andra mänskliga rättigheter eller om värdet att bevara en sjö eller en insektsart.
Att identifiera sådana och andra uttryck för barmhärtighetens ansikte och hjärta – Jesus – är att söka och finna Gud i allt. För att göra vad man kan för att vidga Guds utrymme, övervinna allt som inte har barmhärtighetens prägel, och tränga tillbaka synden. Med början i var och en av oss och därifrån vidare i alla våra relationer och därmed vidare i världen.
Om det inte finns synd, finns heller inget behov av gudomlig barmhärtighet. Förkunnelsen av sanningen och barmhärtigheten förutsätter därför varandra. Som vi hörde i evangeliet har Jesus gett Kyrkan i uppgift att förlåta synder, vilket konkret sker i bikten. Det uppdraget kan inte utföras utan uppdraget att också förklara vad som är synd.
Guds rättvisa betyder att synden, det som talar emot Guds vilja, straffas. Den gudomliga barmhärtigheten griper in just där vi egentligen förtjänar konsekvenserna av det vi frivilligt valt, för att Jesus Kristus, Gud som människa, på korset tagit dessa konsekvenser på sig för att öppna en väg till Gud bortom dem. Barmhärtigheten upphäver inte rättvisan, men innesluter och överträffar den. Den gudomliga barmhärtighetens största uttryck är därför förlåtelsen av synder. En förlåtelse som ger den förlåtne vilja och kraft att med Guds hjälp försöka reparera följderna av synden, i det vi kallar botgöring, och i sin tur förlåta andra.
Ju mer vi lär känna Gud så som han visat sig i Kristus, genom att bikta oss regelbundet och praktisera vår tro, desto mer kommer vi att älska Gud, inte för det Gud gör för mig, utan bara för den Gud är i sin barmhärtighet. Och desto mer kan vi då älska allt annat för Guds skull, bara för att det är skapat av Gud och också föremål för hans barmhärtighet; oavsett vad jag personligen vinner eller förlorar på det, och oavsett vad någon eller något ”ger” mig personligen.
Och ju mer vi lär känna Gud, desto mer avvisar vi synden, inte för vad den gör mot mig, även om det skulle vara mycket, men bara för att den är ett brott mot Guds kärlek och sanning. När synd och orättfärdighet slår just mot mig, kan jag då mer avvisa det som ett brott mot Gud, och inte specifikt som ett brott mot mig. Det kan hjälpa mig att försonas med det som har träffat mig – och med den som träffade, för Guds skull. Inte så att det som skett mot mig inte var allvarligt. Men för att det kan förlåtas av Gud som det mycket större brott det var mot hans godhet, som ju önskat och skapat mig, som drabbades.
Det är för alltså för detta som Jesus har dött och uppstått, och vill att vi ska leva. Vår tro består att vi litar på det och handlar därefter, med allt det vi kan påverka. Styrkta av Guds barmhärtighet. Den som gör att vi, med aposteln Tomas, kan bekänna Jesus Kristus som vår Herre och vår Gud. Amen.