Kyrkoherde THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Femte söndagen i Fastan
2025-04-06
Årgång C: Jes 43:16-21; Ps 126; Fil 3:8-14; Joh 8:1-11
S:t Lars katolska kyrka, Uppsala (vigiliemässan på lördagskvällen och högmässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
En utbredd fördom i vår tid är att det skulle vara att ”döma” att uttrycka en moralisk uppfattning. Dvs att hävda att det finns en sanning, oberoende av våra känslor och viljor, om vad som är en god person, och vad en god person gör och inte. Giltig för alla. En sanning som är nedlagd i vår mänskliga natur av vår Skapare, men som man kan nå fram till genom att resonera med förnuftet, oavsett om man tror på Gud eller inte. Som inbegriper allt vi gör gentemot oss själva och varandra, för att stödja det som bäst främjar allas mänskliga värdighet och växt, i alla avseenden, också andligt.
Men med denna fördom i bakhuvudet, att man inte får ge uttryck för en sådan hållning, är idag många kristna rädda för att kallas ”dömande” eller ”moraliserande” för att de bara tvekar inför tanken på att en handling skulle vara god och rätt bara för att någon vill det och är juridiskt fri att göra det. I dagens evangelium visar Jesus emellertid en annan väg, bort från att vara likgiltig av bekvämlighet, till kärlek för att rädda själar. Till äktenskapsbryterskan – som lika gärna hade kunnat vara mannen, äktenskapsbrytaren, som uppenbarligen hade lyckats smita – säger Jesus först: ”Inte heller jag dömer dig.” Sedan fortsätter han, men inte genom att säga: ”Gå nu och gör precis som du känner för, bara du inte hindrar någon annan att göra likadant.” Det hade varit det moderna, liberala, relativistiska och därför, också för frälsningen, likgiltiga svaret. Men det säger inte Jesus, utan istället som vi hörde: ”Gå nu, och synda inte mer.”
Ett helt korrekt moraliskt omdöme om beteendet i fråga är alltså inte detsamma som att döma. Att döma är att ta Guds plats i att uttala konsekvensen av synden; att förklara människor permanent uteslutna ur de levandes gemenskap med Gud. Det är i sig en synd. Det inser männen i evangeliet när de går därifrån efter Jesus påpekande: vi syndar alla, men på olika sätt, och vissa synder är mer synliga än andra. Vi behöver alla bli medvetna om vår synd, för att därigenom kunna be om, och så få, förlåtelse. Kanske var det här början på männens omvändelse och en räddning av deras själar?
Att visa var andra behöver omvända sig i relation till Gud, sig själva, och andra – allt i rätt sammanhang och på rätt sätt, förstås – är enligt katolsk lära ett barmhärtighetsverk, som Jesus inspirerar till. Som vi ska göra av kärlek till nästan, dvs för hans eller hennes relation till Gud och därmed ytterst frälsning – och i medvetenhet om att vi själva också behöver andra som av kärlek gör precis likadant med oss. Det här är inte att ”pracka på andra vår moral”. Att tänka så vore ju som att påstå att en tillverkare av hemelektronik som lämnar ut bruksanvisningar ”prackar på andra sin uppfattning”. När vi talar om Katolska kyrkans morallära utifrån Herrens bud handlar det inte om någon godtycklig, privat åsikt, utan om det som är Guds plan för oss. ”Bruksanvisningen” för att vara människa.
På samma sätt som man behöver träning för att bli en bra pianist eller fotbollsspelare, behöver man träning för att bli en god person, om man talar moralfilosofi; för att växa i sin Gudsrelation, om man talar trons språk. Och all träning börjar ju med att man får, och tar emot, anvisningar.
Jesus Kristus, Gud som blivit människa för att visa vem Gud är och vem var och en av oss kan bli, är vår tränare i helighet. Jesus vill hjälpa oss övervinna impulsernas tyranni och ideologiernas stereotyper, genom att ge sig själv till oss och stegvis få oss luta alltmer rätt, där vi genom arvsyndens dysfunktionalitet lutar åt andra vägar än Guds.
Med Jesus Kristus vill Gud ”göra stora ting” med och av oss, som det hette i vår responsoriepsalm idag. Framförallt genom Kyrkans sju sakrament där Kristus liv bokstavligt talat kommer in i våra liv för att omvandla oss inifrån. Och genom sin undervisning i Kyrkans lära och bud, inte minst på området som rör moralen och rättvisan, eftersom han gett Kyrkan, i förbindelse med Petrus och apostlarna och kristen tro genom århundradena, uppgiften att tala för sig i alla tider.
Som aposteln Paulus påpekar i vår andra läsning ur Filipperbrevet gör vårt mottagande av Kristus i sakrament och förkunnelse att vi låter honom få oss ”i sitt grepp” så att han alltmer kan träna med oss. Han blir vår ”väg genom öknen”, för att tala med vår första läsning ur profeten Jesajas bok. Om vi vill samarbeta.
I sitt sätt att möta både anklagarna och kvinnan i dagens evangelium, upprättar Jesus den judiska Lagen, Moses lag, och blir en levande bild av vad Lagen ytterst syftat till: att göra människan ödmjuk inför Gud, åstadkomma rätt relation mellan oss och Gud. Jesus visar detta Lagens enda syfte när han för kvinnan tillbaka till livet. Inte bara genom att rädda henne från förnedring och död. Utan genom att understryka att det hon gjort är en synd, men att hon nu, förlåten, dvs befriad till det sanna livet, kan vandra en helt ny väg. Som han visar och är. En kärlekens väg som just därför är moralens väg. På livets alla områden. Hon får en ny chans. Och en kallelse.
Guds nåd, gåva av sig själv, med Jesus Kristus, delaktigheten i gemenskapen mellan Fadern och Sonen i Helig Ande, är aldrig en ”billig nåd” som den tyske, lutherske teologen Dietrich Bonhoeffer beskrev det. Nej, nåden vill vår omvandling till att alltmer leva för och med Gud här i tiden och dela det eviga livet bortom tid och rum. Denna omvandling behöver nå alla delar av våra liv, hur svårt det än är och hur mycket kritik vi än får av omvärlden när vi fredligt visar att denna väg, som Jesus säger, är vägen för alla. Vägen till att bejaka den kärlek som förrförre påven, den Helige Johannes Paulus II, beskrev som den kärlek som ”ställer tydliga krav … som återfinns i Kyrkans eviga lära”. Krav som är ”kapabla att göra din kärlek till en sann kärlek”. Amen.