Kyrkoherde THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Fjärde söndagen i Fastan (”Laetare”)
2025-03-30
Årgång C: Jos 5:9-12; Ps 34; 2 Kor 5:17-21; Luk 15:1-3, 11-32
S:t Lars katolska kyrka, Uppsala (vigiliemässan på lördagskvällen och 09:00-mässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
I dagens evangelium hörde vi en av Jesus mest kända och omtyckta liknelser. Uttrycket ”kärt barn har många namn” passar verkligen, eftersom den ger flera olika beskrivningar av relationen mellan Gud och oss.
Liknelsens mest kända namn är ”liknelsen om den förlorade sonen” eftersom den först handlar om Israels folk i Gamla Testamentet, till vilket Gud har en relation som en far till en son. Gud utväljer det, räddar det, för det till ett utlovat land som vi hörde i dagens första läsning ur Josuas bok, formar det, ”uppfostrar” det andligt, och särskiljer det för att vara ett ljus för alla jordens folk; ett vittne för sanningen. Men folket avfaller från denna kollektiva kallelse och vänder ryggen åt Gud, Guds lag och Guds profeter, och därigenom försvagas folket först andligt, och därifrån på alla andra sätt, varvid landet inte lyckas stå emot fiender som invaderar och för bort stora folkgrupper till att bli främlingar i exil.
Det är judarnas babylonska fångenskap 500 år före vår tideräkning som Jesus konkret syftar på, men som också i sig ger en bild av all andlig exil. Också vi som tillhör Kyrkan, det Nya Israel, utvalt av Gud för att vittna för världen, väljer ofta att stilla vår existentiella törst med sådant som bara ökar denna törst, dvs sådant vi sätter i Guds ställe och som inte är Gud. Vi behöver själva förstå den exil, det främlingskap för Gud, detta leder in oss i, och vilja komma ur den. Då finns hjälpen, vägen till Fadern, där: Jesus Kristus – förlåtelsen och försoningen som andra läsningen ur Andra Korintierbrevet kärnfullt påminde oss om, så mycket och så många gånger vi behöver det, om vi bara ber om det.
Detta pekar på ett annat namn på liknelsen: ”den barmhärtige fadern”. Barmhärtighet är när Gud, som är kärlek – självutgivande vilja av den andres bästa för hans/hennes egen skull – möter synden, att vi lever våra liv själviskt, frikopplat från Gud som ensam kan stilla vår törst efter sanning, godhet och skönhet. Syndens yttersta konsekvens är evig separation från Gud. Detta gör Gud själv, genom Kristus, sitt yttersta för att hindra. Trots att rättvisan borde leda till att vi får leva med konsekvensen av alla våra val att vända ryggen åt Gud.
Barmhärtighet ersätter inte rättvisan, men överskrider den. Barmhärtighet är också något mer och större än empati. Den visar sig tydligast i situationer där vi faktiskt har oss själva att skylla, där vi har orsakat vår egen och andras smärta, av fri vilja. Hur långt Guds faderliga barmhärtighet sträcker sig, visar sig när vi förstår vad den yngre sonen faktiskt gör. Antikens troende berördes mycket starkare av denna liknelse än vi, eftersom de förstod innebörden av grundberättelsen: Att be om att få ut sitt arv i förtid var detsamma som att säga att man betraktade sina föräldrar som döda. Precis så behandlar vi Gud när vi syndar, i stort och smått. Han är som död för oss eftersom vi inte tycker att han, hans Kyrka eller hans bud har något med vårt liv och våra val att göra; i stort, eller på vissa områden, där vi individuellt tycker oss veta bättre än tusentals år av kyrklig tradition och biblisk uppenbarelse. Ändå är Gud beredd att förlåta oss, när vi vill vända om; ändra vårt sätt att se på, och tänka om, oss själva, Gud och allt annat.
Liknelsen kan också kallas ”liknelsen om de två bröderna”, eftersom en äldre bror dyker upp på slutet. Han, som alltid finns i sin fars hus och delar allt med fadern, blir inte alls glad av broderns återkomst utan istället avundsjuk. Han förstår inte hur mycket faderns godhet redan strålar över honom.
Hans roll i liknelsen påminner först alla troende om betydelsen av tacksamhet. Avundsjukan fräter på kärleken och bekämpas med att vi lär oss se livets grundläggande, goda ting, som att vi överhuvudtaget lever, som gåvor. Varje kristen bön bör därför alltid börja med ett tacksägelseämne, om än så litet.
Sedan påminner brodern om hur vi som vill försöka förverkliga Guds vilja i våra liv, ska se på dem som inte gör det: som syskon som aldrig någonsin är så förlorade att de aldrig kan komma tillbaka. Men då blir det också en uppgift för oss att söka upp den som är i andlig exil och visa på vägen tillbaka. Det kräver att vi gör upp med missuppfattningen att det skulle vara emot ödmjukheten att tala för den kristna tron, eller vara ”att döma” att tala om vad som är synd att försöka undvika eller försöka vilja ta sig ur. Både att tala för tron och att peka på synd, det som går emot Guds plan som visas i skapelsen och genom Guds uppenbarelse, är precis det motsatta: exempel på kärlekshandlingar.
Slutligen kan liknelsen också kallas för ”de två dikena”. För de båda bröderna beskriver faktiskt varsin dikeskörning i det andliga livet. Den yngre sonen representerar den falska frihetens, autonomins eller självbestämmandets, väg. Den som ser Guds av Kristus uppenbarade, och av Kyrkan förklarade, vilja som något vi kan manipulera för det vi själva ”känner för”; välja och vraka i utifrån vad som passar oss just nu.
Den äldre sonen representerar det andra diket, den glädjelösa legalismens väg. Den som till det yttre gör Guds vilja men utan kärlek, glädje eller frid; utan övertygelse om att Guds väg är sann. Men Gud är inte en distanserad, lynnig pascha som vi måste blidka. Gud vill att vi ska inse sanningen och förstå att det är där som vi finner honom, och lita på att vi därför där också finner verklig glädje och frid. Inte i form av frånvaro av problem men i form av medvetenhet om att Gud aldrig överger oss, står med oss mitt i alla problem. Vi följer personen Jesus Kristus, och det uttrycks genom att vi vill försöka hålla hans bud. Vi följer inte buden bara för att de råkar vara bud.
Frågorna till mig, utifrån Jesus liknelse, blir om jag förstår att mitt och andras andliga liv måste vara en ständigt pågående process av omvändelse och bot? Ber jag om tillit, tålamod och uthållighet för det? I synnerhet när jag behöver bära kors för och med Jesus, Sanningen? Tackar jag för Guds gåvor, även om jag bara ser de små? Är jag beredd att som den förlorade sonen be om Faderns barmhärtighet så ofta jag behöver den? För att i min tur kunna ge den vidare till andra, och med dagens responsoriepsalm utbrista: ”Lova Herren med mig, låt oss med varandra upphöja hans namn!” Amen.