Kyrkoherde THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Tredje söndagen i Fastan
2025-03-22
Årgång C (ordinarie): 2 Mos 3:1-8, 13-15; Ps 103; 1 Kor 10:1-6, 10-12; Luk 13:1-9
S:t Lars katolska kyrka, Uppsala (vigiliemässan på lördagskvällen)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Den amerikanske, katolske filosofen Peter Kreeft blev en gång utmanad att sammanfatta Bibelns budskap i några meningar. Och den första löd så här: ”Hallå allihopa, det jag som är Gud – inte ni”.
Kreeft gör en viktig poäng. Bibeln betonar verkligen att Gud är helt annorlunda. Det blir också Moses erfarenhet med den brinnande busken, i vår första läsning från Andra Moseboken. Det namn som Gud uppenbarar för Mose avslöjar att han skiljer sig från allt och alla andra: ”Jag är”, betyder ”den som helt enkelt alltid är; existerar oberoende av något annat”. Den som måste existera för att allt annat som inte logiskt måste existera men ändå existerar, som t ex vi här och alla orsakssamband i hela universum, ska kunna existera. Den som ansvarar för allt som finns i världen är inte en del av världen, inte den ”högsta varelsen”, utan Varat självt. Som skapar världen genom att ge den del av sin egen existens men som själv inte behöver något av världen. Något som i berättelsen om Mose och den brinnande busken blir klart av det faktum att elden inte behövde ta något av busken för att brinna, eftersom busken förblev intakt medan elden brann. Busken, vi och allt annat i världen, finns. Medan Gud, den eviga elden av existens, sanning och kärlek, är.
Men denna Guds ”annorlunda-het” är inte hela bilden. Det hebreiska verbet ”vara” som Gud använder i sitt namn, kan också beteckna ett speciellt sätt att vara på: att vara nära. Gud kom nära Mose för att ge honom uppgiften att leda det judiska folkets befrielse från slaveriet i Egypten, och Gud var på det sättet nära sitt folk.
I dagens responsoriepsalm hörde vi: ”så hög som himlen är över jorden, så väldig är [Guds] nåd över dem som fruktar honom”. Himlens vidd som får oss att känna oss så små, blir paradoxalt nog en bild av motsatsen till Guds distans. Guds kärlek, vilja av vårt bästa, är samtidigt så obegränsad och så helt närvarande och nära, som den atmosfär som ständigt omger oss och stöder oss, och utan vilken vi faktiskt inte kan leva, trots att vi inte ser den. Gud är vårt och alltings upphov, dvs det vi inte är. Därför vet Gud också bättre än vi själva vad som ger fullkomlig lycka och glädje; den frid som inte betyder frånvaro av bekymmer, utan medvetenheten om Guds närhet också mitt i bekymren. Genom den bibliska historien gör Gud sin närhet alltmer känd för att den till slut ska bli kött och gå in, bli materiellt synlig, i skapelsen, med personen Jesus Kristus. Det, inget annat, är all historias höjdpunkt.
För denna Guds förening med människan, och vad den gör, är den brinnande busken faktiskt en bild: elden brinner utan att förtära busken som bränsle, och busken förblir intakt trots branden. Jesus är sann Gud och sann människa i en person, utan att någon av de båda naturerna suddas ut. Därför kan Jesus som Gud rädda oss från synden och den eviga döden, och samtidigt som människa ge alla människor del av denna räddning. Vi får som människor del av den gudomliga naturens eld som är evigt liv, men vi förblir människor, nu förhärligade till vad vi varit tänkta att vara. När Guds nåds och eviga livs eld brinner i oss går vi inte under utan blir omvandlade och upphöjda.
I vår andra läsning ur Första Korinthierbrevet påminde Aposteln Paulus om att denna nåd är ett erbjudande som ger oss ett val: att lita till att Gud, med sin närhet till oss, vill vårt bästa och leder oss till det, om vi vill lyssna och lyda. Särskilt där vi inte ser, tycker vägen dit kräver för stora uppoffringar och spontant, instinktivt, föredrar synden.
Som Jesus säger i dagens evangelium är det som avgör vårt eviga öde inte det onda som drabbar oss, utan att vi omvändeross; helt byter sätt att tänka om och se på oss själva, andra och annat. Från det som kommer ur jagets impulser, känslor och ideologier, till tilliten till Guds vilja och ledning. Så att vi också rätt kan förhålla oss till allt som möter oss här, ont och gott.
Med Jesus Kristus och hans Kyrka – i vars sju sakrament och oföränderliga lära han ständigt är närvarande – får vi sanningen om Gud och oss själva. Jesus kultiverar, gräver runt och gödslar den jordmån där våra hjärtan, våra personers djup, kan bli fikonträd som bär frukt, som i Jesus liknelse: människor som ger Jesus vidare till andra.
Under Fastan övar vi oss att bättre ta upp denna näring i våra liv. Kopplingen mellan fasta och bön, å ena sidan, och allmosa, å den andra, säger att våra goda gärningar kommer ur vår närhet till näringskällan, och samtidigt i nästa steg öppnar oss för att ta upp mer näring.
Gärningen behöver inte söka sig långt bort. Den Heliga Moder Teresa sade en gång: ”Om du vill förändra världen, gå hem och älska din familj!”. Det uttrycker ingen kokong-mentalitet utan en djup insikt: det är bara i och genom våra verkliga och levda relationer som vi kan förverkliga det våra ord säger att vi tycker är viktigt. Sättet vi lever våra verkliga relationer påverkar villkoren för andra, på ett sätt som de tar vidare in i sina relationer, osv. När vi inser det, förstår vi också betydelsen av hur de vi är i meningen vår karaktär, vår benägenhet att reagera på ett visst sätt, påverkar vad vi gör. Och omvänt, hur det vi gör bygger upp vår karaktär, tränar oss i hur vi ska reagera i obekanta situationer.
Att möta människor på dödsbädden, och höra deras sista bikt, som är en del av arbetet som präst, är att förstå att när allt annat är avskalat, är det de nära relationerna som kvarstår. På dödsbädden ångrar inte människor att de har shoppat för lite, jobbat för lite, haft för lite pengar, för lite sex eller hängt för lite på sociala medier. De beklagar inte heller att de har deltagit i för få demonstrationer om att någon annan borde göra världen bättre, inte heller att de har röstat på fel parti. Nej, det man bär med sig fram till sitt yttersta är mer än något annat sorgen över nära relationer som inte fungerade, och medvetenheten om det egna ansvaret för det.
Vill du leva av Kristus som näringskälla och låta ditt liv vara ett träd som bär frukt? Börja då se dig omkring där du är och står. Se den familjemedlem, släkting, vän, bänkgranne i kyrkan eller bekante som behöver dig. Din tid, din hjälp, din fråga hur det är, din bön om förlåtelse, din villighet att förlåta. Låt det ideal du teoretiskt vill förverkliga i mötet med din okändanästa, börja verka praktiskt i relationen till din kända nästa.
Sannerligen är det Gud som är Gud, inte jag eller du. Och just däri ligger allt hopp. För oss själva och genom våra relationer, nära och sedan fjärran, för världen. Amen.