Kyrkoherde THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Andra söndagen i Fastan
2025-03-16
Årgång C: 1 Mos 15:5-12, 17-18; Ps 27; Fil 3:17-4:1; Luk 9:28-36
S:t Ilians katolska kyrka, Enköping
Kära systrar och bröder i Kristus,
Det kan verkligen kännas ”futtigt” att tänka på egna faste- och botgöringsbekymmer, när världen står i brand runt knuten; att kämpa med sin omvändelse i det lilla, som att t ex sluta irritera sig på grannen, när gängkriminella härjar och hotar på våra gator, och när politiska och militära ledare öppet inför världen ljuger, sviker, hotar, startar krig och begår grova brott och övergrepp mot mänsklig värdighet, utan märkbar vilja till någon omvändelse.
Ändå envisas Kyrkan att i alla tider – också mer hotfulla och mörka än vår – och på alla platser i världen – betydligt merhärjade av oro och krig än vår – låta kyrkoåret ha sin gång, med dess eviga budskap till oss. Var vi än finns och vad vi än, med rätta, skulle vilja ägna uppmärksamheten åt. För vår frälsning. Inte från krig, politisk oro, pandemier eller klimatkatastrofer. Utan från en evig separation från Gud. Den som här i tiden uttrycks i allt det vi omedelbart vill räddas från.
Jesus är i hela sin undervisning tydlig med att stora synder växer från små som fått florera fritt, och att allt har sitt ursprung i varje människas inre. En gammal, svensk syndabekännelse beskriver mina synder som ”del i världens bortvändhet” från Gud. En bra bild för arvsyndens realitet som ingen kommer undan, och som sammanbinder små och stora syndare i djävulens spindelnät av alla tänkbara nej till Guds vilja; från vardagslivet till storpolitiken. Som författaren G.K. Chesterton slagit fast är arvsynden den enda kristna doktrin som kan bevisas empiriskt.
Var och en är förstås personligt ansvarig, både här och i evigheten, för sina egna, fritt valda handlingar. Ju mer makt och ju större styrka, desto större ansvar. Det är självklart värre att med avsikt ödelägga oskyldiga människors hus, hem och liv, än att tala illa om grannen. Men synderna befinner sig, om än i varsin ändpunkt, ändå på samma, långsträckta skala av fjärmande från Guds vilja för relationen med både mig själv och andra. Och alla tänkbara synder skulle definitivt omöjliggöras av ett ja till Guds vilja, dvs till kärleken och sanningen, i stort och smått, från var och en av oss, i varje läge. Som den Heliga Moder Teresa en gång frågade: hur ska vi kunna få fred i världen, där borta, om vi inte först kan sluta fred med det ofödda barnet, här hemma? Samma fråga kan ställas om relationen mellan omsorgen om världsfred och fred i den egna familjen.
Kardinal Robert Sarah har en gång beskrivit allt ”mänskligt liv som en kamp mot ondskans bojor, mot slaveriet under synden, för att återvinna den sanna friheten.” Det vi känner, av rädsla eller maktlöshet, inför dessa bojor får vi bemöta med inspiration av den Heliga Thérèse av Lisieux, karmelitnunnan på en sjukbädd i en cell, och hennes ”lilla väg” som hon själv beskrev så här: ”Kärlek visar sig i gärningar … Det enda sättet jag kan visa min kärlek är genom att sprida blommor och dessa blommor är varje litet offer … och att göra de minsta sakerna för kärleken.”
Stora gärningar är ofta omöjliga också för oss, men ”varje litet offer”, ”de minsta sakerna för kärleken” – där har vi motmedlet till all ondska, den lilla som kan bli växande inne i oss själva, och, därmed, den stora, i världen. Detta motmedel handlar Fastetiden om att träna oss i att använda bättre.
Dagens evangelium berättade om den händelse som kallas ”Kristi förklaring”, där samma apostlar som snart ska vara med Jesus vid hans dödsångest i Getsemane, får en föraning av den härlighet som är målet; ”den sanna friheten”. Denna sanna frihet, gudomliga härlighet, hörde vi vår andra läsning ur Filipperbrevet försäkra den Kristustroende att en dag få dela, i en förhärligad kropp av en materia som aldrig kan sönderfalla eller angripas av sjukdom, dessutom på en ny jord som inte känner våld; och som tar ett första steg till förverkligande genom vår omvandling till alltmer av helighet här och nu.
Detta är evangeliet, det glada budskapet. Ur det följer mycket annat viktigt, men som följer ur, och ska peka på, evangeliet. Så om du som kristen förkunnelse hör budskap som du lika gärna hade kunnat höra på ett politiskt möte till höger eller vänster eller i en talkshow på TV – ja, då kan du i alla fall vara säker på en sak: du har inte hört evangeliet!
Kristi förklaring har sin egen festdag i augusti, men när vi hör om den nu i Fastan är det för att påminnas om att vägen också för oss heter försakelse, uppoffring och lidande. Att dela Jesus Kristus härlighet förutsätter att vi delar det som tar honom dit.
När vi i Fastan särskilt tränar oss i att lösgöra oss från beroendet av förvisso tillåtna eller goda ting, som ändå är förgängliga, för att bättre fokusera på det eviga, så är det för att öka vår beredskap att kunna lida med och för Jesus. För kärleken, i en värld där våldet triumferar, trots alla mänskliga ”framsteg”. För sanningen, i en värld där ”framsteg” tycks betyda att förneka sanningen, och, i en tyvärr alltmer vanlig kristen tappning, lura sig själv att Gud nog ändå välsignar det. Som om Gud kunde gå emot sig själv och det han en gång uppenbarat i Kristus, och därmed i Kyrkans bekännelse och lära. Det gör Gud förstås inte. Även om t o m en präst eller biskop skulle antyda det.
Vårt vanligaste, helgande lidande är det kortsiktiga som kommer av att avstå från det ”alla” gör, men en kristen inte bör; att offra efterföljden av känslor och impulser. Därefter kommer, precis som för vår Herre och de första kristna, impopularitetens martyrium, där offret är vår popularitet och plats i den sekulära stugvärmen. Sedan kommer ett som evangeliet idag påminde om: offret av vår bekvämlighet. Petrus får inte stanna kvar i den religiösa upplevelsens individuella mys. Istället leder Jesus apostlarna ned från berget, ut i världen. Erfarenheter av Guds närhet och evangeliets löfte är tänkta att delas. Uppgiften är mission. Många kommer att bua. Den som hör till sanningen kommer att lyssna. Vi gör vårt, för det är vår helgelse, egenvärdet i att ge sanningen och kärleken en plats i världen. Skördens Herre skördar.
Som hjälp på vägen ger Kristus sig själv, på olika sätt främst genom Kyrkans sju sakrament, i synnerhet den Heliga Eukaristin. Och genom Bibelns ständiga försäkran, med start i Första Moseboken i vår första läsning idag, om att Fadern inte heller ändrar sina löften, vilket fick vår responsoriepsalm att mana: ”Hoppas på Herren … ja, hoppas på Herren”.
Kära systrar och bröder, det är till slut det enda vi kan göra. Men det är inte så lite, om vi, på de sätt vi kan, ger hoppet vidare. Och definitivt inte så lite, utan tvärtom allt, om vi betänker vad det handlar om: den sanna friheten, och därmed den sanna freden, i den gudomliga härlighetens eviga liv. Amen.