Kyrkoherde THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Första söndagen i Fastan
2025-03-08–09
Årgång C: 5 Mos 26:4-10; Ps 91; Rom 10:8-13; Luk 4:1-13
S:t Lars katolska kyrka, Uppsala (vigiliemässan på lördagskvällen och högmässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Det kan verkligen kännas ”futtigt” att tänka på egna faste- och botgöringsbekymmer, när världen står i brand runt knuten; att kämpa med sin omvändelse i det lilla, som att t ex sluta irritera sig på grannen, när gängkriminella härjar och hotar på våra gator och när politiska och militära ledare öppet inför världen ljuger, sviker, hotar, startar krig och begår grova brott och övergrepp mot mänsklig värdighet, utan märkbar vilja till någon omvändelse.
Ändå envisas Kyrkan att i alla tider – också mer hotfulla och mörka än vår – och på alla platser i världen – betydligt merhärjade av oro och krig än vår – låta kyrkoåret ha sin gång, med dess eviga budskap till oss. Var vi än finns och vad vi än, med rätta, skulle vilja ägna uppmärksamheten åt. För vår frälsning. Inte från krig, politisk oro, pandemier eller klimatkatastrofer. Utan från en evig separation från Gud. Den som här i tiden uttrycks i allt det vi omedelbart vill räddas från.
Jesus är i hela sin undervisning tydlig med att stora synder växer från små som fått florera fritt, och att allt har sitt ursprung i varje människas inre. En gammal, svensk syndabekännelse beskriver mina synder som ”del i världens bortvändhet” från Gud. En bra bild för arvsyndens realitet som ingen kommer undan, och som sammanbinder små och stora syndare i djävulens spindelnät av alla tänkbara nej till Guds vilja; från vardagslivet till storpolitiken. Som författaren G.K. Chesterton slagit fast är arvsynden den enda kristna doktrin som kan bevisas empiriskt.
Var och en är förstås personligt ansvarig, både här och i evigheten, för sina egna, fritt valda handlingar. Ju mer makt och ju större styrka, desto större ansvar. Det är självklart värre att med avsikt ödelägga oskyldiga människors hus, hem och liv, än att tala illa om grannen. Men synderna befinner sig, om än i varsin ändpunkt, ändå på samma, långsträckta skala av fjärmande från Guds vilja för relationen med både mig själv och andra. Och alla tänkbara synder skulle definitivt omöjliggöras av ett ja till Guds vilja, dvs till kärleken och sanningen, i stort och smått, från var och en av oss, i varje läge. Som den Heliga Moder Teresa en gång frågade: hur ska vi kunna få fred i världen, där borta, om vi inte först kan sluta fred med det ofödda barnet, här hemma? Samma fråga kan ställas om relationen mellan omsorgen om världsfred och fred i den egna familjen.
Det vi känner, av rädsla eller maktlöshet, inför både synliga och osynliga synder, får vi bemöta med inspiration av den Heliga Thérèse av Lisieux, karmelitnunnan på en sjukbädd i en cell, och hennes ”lilla väg” som hon själv beskrev så här: ”Kärlek visar sig i gärningar … Det enda sättet jag kan visa min kärlek är genom att sprida blommor och dessa blommor är varje litet offer, varje blick och ord, och att göra de minsta sakerna för kärleken.”
Stora gärningar är ofta omöjliga också för oss, men ”varje litet offer”, ”de minsta sakerna för kärleken” – där har vi motmedlet till all ondska, den lilla som kan bli växande inne i oss själva, och, därmed, den stora, i världen. Detta motmedel handlar Fastetiden om att träna oss i att använda bättre.
I Jesus frestelser i öknen, i dagens evangelium, ser vi de stora, syndiga mönstren i våra enskilda och gemensamma liv, rötterna till det vi har att kämpa emot. För olika personer är de olika starka och syns på olika sätt men de finns i oss alla eftersom de kommer ur arvsynden.
Djävulen – som alltså är en person, om än ren ande, som fallit genom eget val, och inte någon ”ond kraft” eller en ”mörk sida” av skapelsen – försöker inte få Jesus att direkt överge Gud, bara att sätta något annat först och utan relation till Gudsavsikt med allt. Djävulen vet att om annat än Gud sätts i vårt livs centrum kommer vi att börja se Gud som den distanserade farbrorn med vitt skägg på ett moln, i bästa fall trevlig och snäll men utan relevans för vad vi tänker, säger och gör. Och som därför inte kan frälsa.
Frestelsen att förvandla sten till bröd handlar om att göra materiell rikedom till livets viktigaste värde, och att se på allt och alla som ägodelar. Dvs motsatsen till den kärleksfulla offervilja som personifieras och fulländas av Kristus och förebådades i Guds förbund med Israel, som beskrevs i första läsningen ur Femte Moseboken. Frestelsen att dyrka djävulen, utan att nödvändigtvis upphöra att be till Gud, handlar om att göra vad som helst för att få makt och inflytande över andra, och utöva den makten hur som helst. Frestelsen att hoppa från tempelmuren uttrycker viljan till popularitet och andra sinnliga njutningar till varje pris, t o m, som vi hörde, med en individualistisk och falsk tolkning av Bibeln, så som också kristna tyvärr gör idag för att bortförklara synd. När vi så ser frestelsernas innebörd ser vi tydligt rötterna till det som inte står rätt till – med var och en av oss, och med världen.
I Jesus sätt att avvisa frestelserna ger han en försmak av hur han på korset slutligen besegrar både frestelser och frestare. En seger som han av kärlek vill hjälpa var och en av oss att få del av. Om vi bara vill tillåta honom.
För Jesus är slutligen i sig själv Motmedlet. Hans hållning till frestelserna ger tre insikter som råd för hur syndens rötter kan rivas upp i oss. Insikten om att Guds verklighet är större än allt synligt och materiellt, ger det som i kristen tradition kallas andlig fattigdom. Insikten om att Gud är själva varandet och ger existens åt allt annat, inklusive oss, ger en hållning av lydnad. Och insikten att individuella viljor, impulser och åsikter måste underordnas det Goda, sträva efter att förverkliga Sanningen, ger kyskhet.
Fattigdom, lydnad och kyskhet. Beroende på ens kallelse konkretiseras dessa s k evangeliska råd på olika sätt. Men Fastetiden inbjuder oss alla, oavsett kallelse och status, att identifiera var vår mest problematiska rotsynd, vårt syndigaste mönster, finns, och sträva efter det evangeliska råd som är bäst motvikt. När vi försöker minska beroendet av sådant som i sig självt inte behöver vara dåligt men ändå förgängligt, eller lägga till vanor som hjälper att bättre se det som är beständigt, eller både och, ökar det vår beredskap och förmåga att tillåta Jesus att i oss kämpa ”mot ondskans bojor, mot slaveriet under synden, för att återvinna den sanna friheten” som kardinal Robert Sarah en gång formulerat det; så att Jesus är ”med mig i nöden” som vi utropade med dagens responsoriepsalm.
Det som Fastan betonar är faktiskt den Heliga Thérèse av Lisieux ”varje litet offer”, ”de minsta sakerna för kärleken”. Och det är slutligen det enda vi kan göra. Men det är inte så lite, utan tvärtom allt, om vi betänker vad det handlar om: den sanna friheten, och därmed den sanna freden. Med början hos var och en av oss, och slutligen en dag, när och hur Gudbestämmer, fullbordat i hela skapelsen. Amen.