Kyrkoherde THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Sjätte söndagen under året
2025-02-16
Årgång C: Jer 17:5-8; Ps 1; 1 Kor 15:12, 16-20; Luk 6:17-18, 20-26
S:t Lars katolska kyrka, Uppsala (09:00-mässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Vi hörde just evangelisten Lukas återge Jesus första stora tal, hans predikan på slätten, det som hos Matteus kallas Bergspredikan. Jesus har med stor sannolikhet upprepat detta tal på flera ställen eftersom det innehåller en mycket central sanning som han med det Nya förbundet uppenbarar: att vara ”salig” – på evangeliets originalspråk, grekiska, ”makários” och latin ”beatus” – dvs fullt välsignad, helt helgad åt Gud, är inte så mycket ett inomvärldsligt tillstånd av lycka som ett eskatologiskt, dvs förverkligat först bortom detta, i himlen. Det som Jesus säger som är helt nytt för, och chockar, hans omgivning, men som faktiskt också går emot vad vi själva tänker spontant, är att salighetens tillstånd ofta följer på motsatsen här i tiden, medan det som värderas högt med våra inomvärldsliga måttstockar, mycket väl kan bytas till raka motsatsen i livet bortom detta.
Jesus påstår nu inte att livets goda ting egentligen skulle vara dåliga. Inte heller att vi ska avstå från att försöka förbättra våra villkor i livet här. Sådant i världen som är gott är Guds gåva som vi tacksamt ska ta emot, ordna efter Guds vilja och glädjas åt. Men Jesus säger att det aldrig kan tillfredsställa vår djupare längtan, ge den inre frid som är vilan i insikten om att det viktigaste i livet inte ges av mina prestationer, eller tas ifrån mig av mina begränsningar. Gör vi rikedom, ära, njutningar, fysisk hälsa och framgång till livets mål, högsta värden för våra strävanden, riskerar vi att andligt sluta som den torra busken i ödemarken som beskrevs i vår första läsning från profeten Jeremia: ytan intakt, innehållet utan liv.
Jesus budskap, som slutligen konkretiseras i hans egen död, är att i en värld som fallit av att vi människor ständigt litar mer på oss själva än på Gud – gör medel till mål, själva vill definiera gott och ont – är den sanna vägen till inre frid ofta kantad av svårigheter och möda, just för att vi så lätt leder oss själva och andra fel.
Guds aktiva vilja är inte att vi ska använda vår fria vilja så som vi ofta gör. För att Gud respekterar den frihet han gett oss, sker det som sker med instämmande av Guds tolererande vilja. Genom allt det Gud säger och gör i sitt människoblivande i Jesus Kristus, visar Gud oss att det enda beständiga vi kan, och ska, använda vår frihet till att söka är vänskapen med Gud. Att vår längtan efter lycka bara tillfredsställs om den söker lyckans källa: Gud. Och inte Guds effekter, känslan av Gud, utan bara Gud, oavsett om Gud låter oss känna hans närvaro eller inte.
Genom att tillåta livets vedermödor att möta oss, lär Gud oss att rota vår tillvaro i insikten att det enda målet för vår existens här är att ständigt, allt bättre, lära känna, älska och tjäna Gud. Då blir våra liv till det ”träd planterat nära vatten”som aldrig torkar, och som både första läsningen och responsoriepsalmen idag beskrev.
Det handlar ytterst om vår frälsning. Inte från ekonomiska, politiska, sociala, ekologiska, medicinska eller psykiska problem. För det behöver vi ingen frälsare. Det räcker istället att på rätt sätt använda våra naturliga förmågor. Förstås, som troende, inspirerade av tron. Men hur exakt det ser ut kommer vi ofta ha olika uppfattningar, och därför behöva kompromissa, om. Också mellan olika troende som tar sin tro på lika stort allvar. Om vi tillåter partipolitiska skillnader leda till personlig ovänskap mellan troende har vi, tvärtemot Jesus budskap, helt felaktigt gjort politik och partitillhörighet till livets viktigaste värde.
Vi ska, i samverkan med alla människor av god vilja, göra vad vi kan för att bygga Guds rike här, där vi är. Men vi måste vara medvetna om att det aldrig kan bli fullkomligt, utan bara i bästa fall kortvarigt glädjande och provisoriskt. Den som kan och ska fullkomna allt en dag i en evig glädje och frid, är bara Gud.
Frälsning är räddningen från att den fysiska döden skulle vara slutet, och att våra synder, våra nej till Gud här i tiden, skulle skilja oss från Gud också bortom tid och rum. Frälsningen kan vi aldrig åstadkomma själva; inte konsumera, reformera, organisera, rösta, lagstifta, producera, motionera, medicinera, psykologisera, klimatkompensera eller forska oss fram till. Den får vi aldrig av någon politiker, något företag, någon ny livsstil, någon påkommen identitet, någon produkt, eller ens av någon familjemedlem eller vän, om än aldrig så kär. Frälsningen kan bara Gud ge oss. I Jesus Kristus.
Allt som är ont i vår värld – som t ex anfallskrig, gatuvåld, mänsklig trafficking och all annan kränkning av människovärdet som dödandet av ofödda barn, nu snart också föreskrivet i grundlagen, politiskt och religiöst förtryck, droghandel liksom likgiltighet inför människor i nöd och rovdriften på resten av skapelsen som vi var satta att förvalta – allt detta kommer av det mer grundläggande onda vi måste frälsas ifrån: det nödställda ekosystem som utgörs av den mänskliga själen i sitt nej till Gud.
Jesus Kristus uppståndelse från döden, som andra läsningen ur Första Korinthierbrevet försäkrar oss om, är den nödvändiga befrielsen, som vi tar emot i tro. För att hålla ut i den firar vi, som nu strax, den Heliga Eukaristin, där vi dras in i Kristus offer av sig själv för Faderns vilja, i Helig Ande, dvs gudomlig kärlek, och får förnyad del i det gudomliga, eviga liv som består när allt annat viker, misslyckas och förgår. För att Kristus värdeskala, hans måttstock, och därmed hans lycka, alltmer ska bli vår; den lycka som den Katolska kyrkan med hennes lära och sju sakrament i fullhet, på Kristus direkta uppdrag, erbjuder alla som vill sträcka ut sina händer för att ta emot den. För vår, och därigenom också världens och hela skapelsens, frälsning. Amen.