Predikan 5:e söndagen under året
P. Sebastian Maly SJ
Jes 6:1-8, 1Kor 15:1-11, Luk 5:1-11
Kära bröder och systrar,
dagens texter låter oss reflektera över temat kallelse. Jesajas och Paulus kallelse är kopplad till en slags övernaturlig händelse. Gud kallar Jesaja i en vision med pukor och trumpeter samt mycket rökelse. I aposteln Paulus fall visar den uppståndne Jesus sig för honom på vägen till Damaskus och kallar honom som en apostel även om Paulus inte var med de andra lärjungarna under Jesu livstid. Bara i evangeliet sker de första lärjungarnas kallelse på ett relativt vanligt sätt. Jesus möter dem i deras vardagliga liv.
Hur är det för er? På vilket sätt har ni upplevt att Gud kallar var och en till er individuella kallelse? Jag har alltid föreställt mig att Gud skulle kalla mig på ett liknande sätt som Jesaja eller Paulus, alltså mirakulöst. Det verkade vara det pålitligaste sättet på vilket Gud skulle kunna meddela mig vad jag skulle göra med mitt liv. Då skulle jag kunna vara säker att Gud kallade mig t.ex. att bli präst eller att gifta mig med den eller den kvinnan. En dröm eller en annan särskild händelse skulle vara tillräckligt.
Men Gud har aldrig kommunicerat med mig på detta sätt. Att jag äntligen har funnit min kallelse berodde mindre på en dramatisk uppenbarelse utan snarare på vissa händelser och erfarenheter i mitt liv. Jesus har kallat mig i mitt vardagliga liv liksom Simon Petrus och de andra första lärjungarna. Och även det kan bli förvirrande och utmanande. I de andra synoptiska evangelierna, alltså i Matteus och Markus, berättas kallelsen av de första lärjungarna väldigt kort. Bara Lukas och Johannes berättar lite mer på vilket sätt det skedde att Jesus träffade Simon Petrus och de andra. I Lukas version förstår vi att det uppstår många frågor när Jesus kallar en person i hans vardagliga liv.
Jesus möter Simon Petrus och de andra i deras jobb som fiskare. De har inte varit särskilt framgångsrika under sista natten. Men de litar på Jesu uppmaning att de ska försöka lägga ut näten en gång till. Nu fångar de så många fiskar att det nästan blir för mycket. De orkar med nöd och näppe få upp näten på land igen.
Faktiskt är det också ett mirakel. Det känns så för Simon som reagerar lite konstigt på denna händelse. Istället för att glädja sig ber han Jesus att ge sig iväg eftersom han är en syndare. Simon känner sig liksom hotad av Jesus och denna händelse. Det är för underbart. Det orkar Simon Petrus inte förstå. Därför är det bättre att Jesus försvinner. Det är för förvirrande.
Men Jesus försvinner inte. Han förstår att situationen är lite skrämmande för Simon Petrus och de andra fiskarna. Därför säger han: »Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor.« Varför är de rädda? Vad är så skrämmande? När vi läser profeten Jesajas kallelse då ser vi att Gud visar sig på ett väldigt imponerande sätt som väcker vördnad. Jesus möter inte Simon Petrus på detta sätt utan han uppenbarar för Simon Petrus och de andra fiskarna vad som är möjligt i deras liv. De känner att det ligger något i denna händelse som utmanar dem, som liksom kallar dem. De kan fånga fiskar men de förmår även mer än det. Jag tror att det är det som de är rädda för. De möjligheterna som finns där när vi ser på verkligheten med Guds ögon kan vara skrämmande. De gör oss rädda eftersom de utmanar oss att förändra någonting, att lämna gamla vanor eller tänkesätt. Jesus ser i Simon Petrus och hans arbetskamrater människor som kan fånga andra. Han ser deras gåvor men att använda dem innebär att de behöver lämna sina gamla liv som fiskare.
Kallelse bygger alltid på den människa som redan finns där. Gud vill arbeta med våra erfarenheter och kunskaper, med vår längtan och glädje. Kallelse är ingen specialdisciplin för blivande präster eller ordensmänniskor. Den avgörande frågan är om vi är beredda att låta Gud arbeta med oss. Ignatius av Loyola har skrivit: ”Få människor inser vad Gud skulle göra med dem om de överlämnade sig helt och hållet till honom.” Att överlämna sig helt och hållet – det är verkligen skrämmande. Vi vet inte vad det kommer att leda till. Men vi får veta att Gud behöver oss.
Den amerikanska andliga författaren Frederick Buechner förstår kallelse på följande sätt: ”The place God calls you to is the place where your deep gladness and the world’s deep hunger meet”. ”Den plats som Gud kallar dig till är den plats där din djupa glädje och världens svåra hunger möts”. Kallelse är ingen gåva jag har fått för mig. Den svarar på en nöd, en brist, en längtan i världen. Och därför kräver den mitt personliga svar liksom Jesaja svarade på Guds fråga: Vem ska jag sända? Kanske tar det tid att hitta denna mötesplats för min djupa glädje och världens svåra hunger. Vad vi kan göra dag för dag är att följa Jesus på vägen genom vårt liv. Amen.