P. Sebastian Maly SJ
Årgång C, Neh 8:2-10, 1Kor 12:12-30, Luk 1:1-4 4,14-21
Kära bröder och systrar,
idag. „I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.“ (Luk 4,21) säger Jesus framför de församlade troende i synagogan. „I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.“ (Luk 2,11) förkunnade ängeln för herdarna utanför Betlehem på natten när Jesus föddes. Evangelisten Lukas använder ordet „idag“ för att markera att Guds löfte om frälsningen infrias nu. De som lyssnade på Jesus ord i Nazarets synagoga tittade förväntningsfullt på Jesus. De kände att det var han som skulle fullborda vad profeten Jesaja förkunnade. Hur är det med oss i dag? Vilken verklighet har Jesu ord för oss? Vad förväntar vi oss från honom? Filosofen Friedrich Nietzsche skrev i sitt verk ”Så talade Zarathustra” på slutet av 1800-talet: ”Bättre sånger borde de sjunga för mig, så att jag lär mig att tro på deras Frälsare: mer förlösta borde hans lärjungar se ut för mig!” Kan man se att vi är frälsta? Men: Hur ser man egentligen ut när man är frälst? Kanske så här: förväntningsfulla eller förhoppningsfulla som de som lyssnade på Jesus i synagogan. Trots att livet är hemskt och skrämmande; trots att många av världens härskare inte bryr sig om mänskliga rättigheter; trots att människan fortsätter att förstöra miljön och därmed grunden för våra barnbarns liv; trots allt det hoppas vi att Gud inte kommer att lämna sin skapelse i sticket. När man är fylld av hopp behöver man inte sprida dålig stämning. Man behöver inte kommentera var och en och allting och visa att man har den stora överblicken och vet att allting går åt skogen. Nej, man kan här och nu helt enkelt sitta ner, se på Jesus och vänta på vad som kommer att hända härnäst. Den här Jesus verkar ha potential! Kan vi fortfarande tro på det så att vi vill vara med på vägen med Jesus?
Jag vet inte vad Friedrich Nietzsche skulle ha sagt om han hade varit med i scenen från boken Nehemia när folk började gråta. Kanske skulle det ha bekräftat hans fördomar om den kristna tron. Folket gråt inga glädjetårar. Folket var bedrövade när de hörde och förstod vad som står i Guds lagbok. Egentligen var allt perfekt. Folket Israel hade återuppbyggt sitt tempel efter att de fått komma tillbaka till landet Israel efter exilen i Babylon. Nu ville de också förnya sitt förbund med Gud och återuppbygga sin andliga relation till Gud. Och just där förstår de hur utmanande det blir att följa Guds lag. Det är för mycket. Då kan man bara bli bedrövad. Men hur reagerar Esra och de andra som förkunnade Guds lag? De skickar folket att gå och njuta av god mat och dryck och dela med sig till de som inte har tillräckligt av det. Nu är inte tid att grubbla över allt som man måste göra för att lyda Guds bud. Nu är tid att glädja sig över att Israel har hittat tillbaka till sitt förbund med Gud. Och glädjen över det och över Gud ska bli styrkan som vi behöver för att leva ett nytt liv med Gud. Därmed säger Esra också: Guds lag behöver integreras i livet. Guds lag kommer inte in i livet som ett abstrakt moraliskt pekande finger. Högtider, firande, bra humör hör också till livet och skapar den glädje över Gud som ska bli vår styrka. Guds lag ska inte plåga sina troende utan utmana.
Slutligen visar läsningen ur det första Korinterbrevet på vilket sätt det ska bli tydligt att Gud har infriat sitt löfte om frälsningen. Frälsningen ska vara uppenbar i det kristna församlingslivet, ja, i hela kyrkan. Paulus jämför den kristna församlingen med en kropp och dess delar. Vi har alla våra gåvor och därmed våra uppgifter i församlingen. Bilden är välbekant och verkar kanske vara lite sliten. Jag vill dock göra oss uppmärksamma på några meningar från läsningen som är viktiga: ”Tvärtom, också de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga, och de delar av kroppen som vi inte tycker är fina, dem gör vi så mycket finare, och de delar vi skäms för omger vi med så mycket större anständighet, något som de anständiga delarna inte behöver. Men när Gud satte samman kroppen lät han de ringare delarna bli särskilt ärade för att det inte skulle uppstå splittring inom kroppen och för att alla delarna skulle visa varandra samma omsorg.” Paulus skulle inte säga något nytt eller anmärkningsvärt om sitt budskap, bara att vi hade olika gåvor och därför olika jobb i församlingen. Vad är då skillnaden mellan en kristen församling och varje annan institution där människor kommer tillsammans? Paulus framhäver en stor skillnad och därmed utmaning för kristna församlingar: De delar av kroppen som verkar svagast, som vi inte tycker är fina och som vi kanske till och med skäms för – de ärar Gud speciellt. Om vi i kyrkan samt i församlingen vill se lite mer frälsta ut borde alla kyrkans eller församlingens delar visa varandra samma omsorg oavsett gåvorna, uppgifterna eller vad som helst som vanligen bidrar till att det uppstår splittring inom gemenskapen. Orkar vi att hantera skillnader mellan varandra på ett annorlunda sätt än någon annanstans i vårt samhälle? Och vad innebär det konkret? Det låter underbart men också lite abstrakt. Jag tror att det kan handla om sättet på vilket vi visar varandra uppskattning, att alla och allas uppgifter ses, att man har känslan av att man blir lyssnad på.
Läsningarna idag konfronterar oss med en tro för vuxna. Gud har skänkt oss frälsning och sin kärlek som är stärkare än döden. Det är vår tur nu att leva upp till det: med hopp, med glädje och med uppskattning för alla uppgifter som hör till kyrkan och församlingen. Kanske kommer vi att se mer frälsta ut på detta sätt. Om Nietzsche skulle vara nöjd med det vet jag inte. För honom betydde frälsningen något annat än det vi kristna tror på. Vad vi kan göra är att bli allt tydligare vittnen till det som fyller oss med hopp och glädje. Amen.