Kyrkoherde THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för högtiden för Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet
2024-12-09
1 Mos 3:9-15, 20; Ps 98; Ef 1:3-6, 11-12; Luk 1:26-38
S:t Lars katolska kyrka, Uppsala
Kära systrar och bröder i Kristus,
Dagens högtid har firats i Västkyrkan i mer än 1000 år, i det Heliga landet och på flera håll i Öst längre tid än så, och i Norden i drygt 700 år. Dogmen om Jungfru Marias obefläckade avlelse, som förkunnades 1854, var med andra ord inte en påves uppfinning på basis av egna åsikter. Sådant ligger ju absolut inte i det som Kyrkans läroämbete har befogenhet att göra. Dogmatiseringen bekräftade och uttryckte alltså bara en tro som redan levde starkt i traditionen.
Och denna tro är att Gud, med vad man kunde kalla för ett ”förebyggande slag”, mirakulöst befriade Jungfru Maria från arvsynd genom sin nåd, den som förstås existerar utanför tid och rum, men som Gud blir människa för att dela i tiden och rummet. Bara i detta tillstånd kunde Jungfru Maria säga sitt ”ja” till Gud och samarbeta med hans frälsningsplan i fullständig frihet; samma tillstånd som de första människorna missbrukade genom att säga ”nej”.
Den katolske teologen Hans Urs von Balthasar har förklarat Jungfru Marias obefläckade avlelse på följande sätt: Människans ”ja” kan bara följa på Guds ursprungliga och föregående ”ja”. För att Guds människoblivande ska kunna vara en fullständigt gudomlig akt måste Gud själv orsaka alla dess villkor. Så bekräftar den obefläckade avlelsen Guds verkliga allmakt.
Det grekiska ord som används i originaltexten till dagens evangelium för ärkeängeln Gabriels hälsning till Jungfru Maria – “Kecharitómene” – har faktiskt ingen exakt, bokstavlig översättning. Det används inte någon annanstans i Bibeln och är okänt också i antik, sekulär litteratur. Översättningar som ”du högt benådade” eller ”full av nåd” misslyckas med att fånga den fullständiga meningen av referensen till Jungfru Maria. Snarare skulle mer passande uttryck vara något i stil med: ”den mest upphöjda” eller ”du som var, som är och kommer fortsätta vara föremål för en särskild, gudomlig välvilja”.
Kyrkan ser med andra ord något helt extraordinärt här: början på en helt ny ordning för allt, på en helt ny skapelse, först manifesterad i en ung, judisk kvinna från Nasaret.
Guds frälsning i Kristus syftar till en total omvandling av allt som finns. Gud vill återställa sin avbild i oss, den som blivit otydlig och smutsig av våra synder, till sin likhet. För att tala med poeten och jesuiten Gerald Manley Hopkins: ”den käraste friskheten innerst inne” i allt, och även i oss, behöver framträda och alltmer genomsyra och definiera oss.
Dagens högtid erbjuder tre viktiga slutsatser gällande denna omvandling.
För det första: Den mänskliga personen som bild av Gud och med en unik kallelse av Gud börjar inte existera när riksdagen eller domstolarna bestämmer det, inte ens när föräldrarna tycker det. Den mänskliga personen börjar existera vid befruktningsögonblicket. Därför får vi aldrig glömma hur den Heliga Moder Teresa av Calcutta beskrev denna insikt som en nödvändig startpunkt för sann rättvisa och fred, eller hur påven Franciskus har understrukit att viljan att bevara och skydda skapelsen i meningen vår yttre miljö är helt oförenlig med försvaret av abort, ens som ett kanske inte önskvärt men ändå möjligt val.
För det andra: Jungfru Marias obefläckade avlelse visar hur Guds omvandling av människan genom frälsningen i Kristus startar och märks redan i tid och rum, om vi säger vårt ”ja” till den. Startar den inte här finns heller inget för Gud att fullborda bortom tid och rum. Vi som bär arvsyndens skada i oss klarar inte att säga vårt ja en gång, som Jungfru Maria, utan måste göra det på nytt, hela tiden. Men just för att vi måste det, får vi det också genom Guds barmhärtighet, konkret buren av Kyrkans sju sakrament. Det är upp till oss om vi vill söka upp och ta emot barmhärtigheten så mycket vi behöver.
För det tredje: I Jungfru Marias hållning i dagens evangelieberättelse ser vi den perfekta föreningen av tro och förnuft. Vid bebådelsen ställer hon en av Bibelns mest intelligenta frågor till ängeln: ”Hur skall detta ske?” Inte för att försvara någon individuell tanke-autonomi eller sina egna empiriska upptäckter som villkor för att överhuvudtaget kunna acceptera något. Nej, tvärtom: för att bättre förstå den som hon från början litar på och vill lita ännu mer på. Med tro och förnuft, inte som konkurrenter utan i en enhet, kan vi inse mer av Guds plan och den unika roll i den som var och en av oss, precis som Jungfru Maria, är kallade att söka och omfamna. Precis som vi med föreningen av tro och förnuft bättre kan förstå betydelsen av dagens högtid.
Guds närvaro i världen som ett omvandlande hopp, som skyddar och kröner människans värdighet, genom tro och förnuft – där har vi en beskrivning av Kyrkan. Och den mest fullkomliga bilden av Kyrkan är en kvinna: Jungfru Maria. Det är hennes sätt att tänka och handla som vi alla behöver be om att få mer av. Amen.