Kyrkoherde THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Andra söndagen i Advent
2024-12-08
Årgång C: Bar 5:1-9; Ps 126; Fil 1:3-6, 8-11; Luk 3:1-6
S:t Ilians katolska kyrka, Enköping
Kära systrar och bröder i Kristus,
Precis som i berättelsen om Jesus födelse, understryker evangelisten Lukas i dagens evangelieläsning hur Guds ordning skiljer sig från människornas ordning och hur den mänskliga ordningen långsamt och stegvis kommer att förlora sin makt när Gud ingriper i världen, för att helt vittra bort en dag när det gudomliga ingripandet är fullbordat.
Först mötte vi dåtidens synliga makthavare: kejsaren, ståthållaren, de lokala furstarna och templets överstepräster. Så etableras den historiska ramen. Israels Gud är verkligen på väg att agera i ett bestämt historiskt sammanhang, vid en bestämd tid och på en bestämd plats, på ett sätt som får evig verkan för alla tider och platser.
Sedan skiftar berättelsens fokus. Efter att ha räknat upp de styrande – Tiberius, Pontius Pilatus, Herodes, Filippos, Trachonitis, Lysanias, Hannas och Kajafas – skriver evangelisten: ”Guds ord [kom] till Sakarias son Johannes i öknen”. Guds ord, förståelsen för avsikten hos universums skapare – den som är ren existens och ger allting existens och syfte, som har den sanna makten – kommer alltså inte till kejsaren, guvernören eller ens översteprästerna, utan till sonen till en präst av låg rang, en underlig ökeneremit. Ett första bud som detta ord så ger oss, är att vi behöver frigöra oss från de strukturer som vi själva skapar, med alla deras krav och allt deras buller, för att lyssna på och kunna uppfatta vad Gud har att säga.
Och vad säger då Guds ord till Johannes Döparen? Jo, att allt nu är på väg att hända som har förutsagts av profeterna hundratals år tidigare, av Jesaja som citeras i evangeliet och av Baruk i vår första läsning. Gud kommer att agera. Och människor behöver därför förbereda sig.
Väntan på Messias, Guds utvalde befriare som skulle upprätta ett gudomligt herravälde över hela världen, nådde en kokpunkt i början av det första århundradet. Alla som studerade den detaljerade räkningen av åldrar och år i profeten Daniels bok var överens om att tiden var inne. Detta plockas också upp av Jesus släkttavla i början av Matteusevangeliet; till synes tråkig, men i själva verket otroligt informativ och andligt rik. Talmystiken bakom Matteus räkning av generationer säger att det är dags.
Vår andra läsning ur Paulus brev till filipperna underströk behovet av att vara förberedd för ”Kristi dag”. Bilderna för dessa förberedelser gavs av både den första läsningen och av citatet av profeten Jesaja i evangeliet. Referenserna syftar på härolder, officiella budbärare, i antikens Mellanöstern och hur de högtidligt förkunnade ett kommande kungabesök: ”stigar” måste göras ”raka … varje klyfta … fyllas, varje berg och höjd … sänkas”, för att”[b]ana väg för Herren”.
Häroldernas härold, budbärarnas budbärare, är Johannes Döparen och det han alltid säger till de troende är att vi har ett ansvar för att bana, skydda och förbättra den väg som underlättar Kristus ständiga ankomst till, och ökande närvaro i, oss. En lättframkomlig väg för Guds talade och synliga ord in i våra liv hindras av andliga berg och dalar, precis som höjder och klyftor kan göra det svårt att färdas i den fysiska geografin.
Mina andliga berg och höjder består av allt det som har övervärderats, av mig själv och andra getts en sådan betydelse, ja, tillåtits bli centralpunkter i mitt liv, så att de påverkar hur jag ordnar allt annat, inklusive alla relationer. Låter jag t ex materiell rikedom, framgång och popularitet bli mål, i stället för möjliga gåvor att vara tacksam för och att använda som medel? Bryr jag mig mer om min karriär, mina nöjen eller mitt utseende än jag bryr mig om andra? Låter jag olika syn på politik eller något annat som kan vara viktigt men ändå begränsat viktigt eftersom det är förgängligt, påverka mina relationer? Bara för att nämna några exempel. Oavsett vilka berg jag hittar behöver jag Guds hjälp att sänka dem.
Mina andliga klyftor eller dalar representerar det som är viktigt för min relation till Gud men som antingen helt ignoreras eller inte värderas tillräckligt högt av mig. Vilken roll har bönen för mig? Tar jag mig regelbundet tid att inte bara lägga fram mina saker utan också att lyssna till vad Gud säger? Hur är det med konkreta barmhärtighetsgärningar, att ge av mina resurser, framförallt i vår kultur av min tid, för andras behov, särskilt människor i min närhet som jag vet lider eller är ensamma? Inte för att ”lösa” alla problem, men för att vara där, att med-lida? Oavsett vilka klyftor jag finner behöver jag Guds hjälp att fylla, att lyfta, dem. Så att Kristus, den nya ordningen, Guds ordning, i allt högre grad kan få tillträde till mitt liv och växa inom mig, och genom mig i alla mina relationer, och därmed i världen.
Med sin uppmaning att bereda väg är Johannes Döparen en ledsagande gestalt under Adventstiden, där vi tränar oss i en väntan som inte är passiv utan i hög grad aktiv, med handlingar som just fyller klyftor och sänker berg för att bana en bättre väg för Herren in i mitt liv. Men genom att peka på detta fyller Johannes också en profetisk uppgift.
I Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan, Lumen Gentium, betecknas det sanna, kristna livet som profetiskt för att det vittnar om tro och kärlek, och kräver att vi noggrant läser ”tidens tecken”. Detta missförstås ibland som att låta samtidens värderingar, det som är ”modernt”, avgöra ens tro. Men konciliet har i själva verket, och naturligtvis, avsett att det ska vara tvärtom: Vi måste alltid känna till sanningen, Guds vilja och plan, och läsa av kulturen omkring oss för att se både var och hur sanningen finns som små plantor som behöver hjälp att växa, liksom var den inte finns alls och därför behöver förkunnas, tydligt. Så att människor i alla tider och på alla platser kan göra stigarna raka för Jesus Kristus.
Därför måste vi, med Johannes Döparen, uppmana människor till omvändelse – att helt ändra sitt sätt att se på allt, inte minst sig själv, för att så förstå vad som lett bort från sanningen, dvs är synd, för att kunna bli hel. Att praktisera samma synsätt på mig själv, att se mina egna avvikelser från sanningen, och att hjälpa andra att se sina, utgör faktiskt en enda uppgift, eftersom vi alla är en del av den gemensamma kultur som på många punkter vänder upp och ner på Guds vilja och plan.
Den vars ankomst vi förbereder oss på, är inte ännu en förebild, lärare eller fredsprofet, utan Sanningen, Lagen och Freden själv: Gud inkarnerad. Han som kommer för att visa oss att vi är skapade för en mening som vi själva inte måste hitta på. Som erbjuder var och en av oss och världen den ordning som Gud avsåg i skapelsen – liksom hjälpen att bereda vägen för den. Något vi tillåter honom att göra genom att ta emot honom när han nu ger sig själv fritt till oss i den Heliga Eukaristin. Om detta hisnande faktum, universums skapare i en liten bit bröd på min tunga, kan vi bara, med dagens responsoriepsalm, utbrista: Vilka ”stora ting” Herren har gjort med oss! Amen.