Pater Sebastian Maly SJ, Predikan för 32:a söndagen under året 2024-11-10
Läsningar: Årgång B: 1 Kung 17:10-16; Ps 146; Heb 9:24-28; Mark 12:38-44.
Kära bröder och systrar,
när offrade ni något senast? Eller låter det lite konstigt att prata om ett offer? Så många stora historier eller sagor har sin grund i den berättelsens dramatiska utveckling att en person möter utmaningen att offra sig själv eller något hen älskar. För att nå något större är man tvungen att gå över sin egen smärtgräns. Bröderna Lejonhjärta, Ringarnas herre, Star Wars, Harry Potter – det finns så många exempel. Tänk till exempel på den sista delen av Harry Potter: Medan kampen om slottet Hogwarts pågår beger sig Harry in i den förbjudna skogen för att möta Lord Voldemort. Harry gör det för att angreppen på hans vänner och de som försvarar Hogwarts mot den onda arméen ska stoppas. Harry duellerar med Voldemort men Harry gör inte motstånd och dödas av Voldemort med en dödsförbannelse. Harry offrar sig för att skydda de andra. Han tror att Voldemort inte kan döda honom. Men han kan inte vara helt säker.
Människor som offrar sig på detta sätt anses som hjältar. Ibland berättar man om deras hängivenhet för många generationer. Men det finns ju så många hjältar i det fördolda, vardagens hjältar vars historia aldrig kommer att berättas. Idag hör vi om sådana vardagens hjältar. I båda fallen är det en änka som offrar för andra det som hon egentligen själv behöver för att överleva. Det verkar inte så avgörande eftersom båda bara äger litet. Men Gud ser och Jesus ser vad båda änkorna gör. Och i Elias fall är det uppenbart att änkan även räddar profetens liv.
Dessa berättelser kan påminna oss om att Guds mått är annorlunda än vårt mått när vi bedömer vad en människa gör. För Gud är inte gärningens storlek viktig men kärleken vi lägger in i gärningen. Påven Leo den store säger i en predikan: ”Inför Gud är ingenting som görs av kärlek meningslöst. Ingen barmhärtighetsgärning förblir utan frukt. Gud har faktiskt fördelat innehavet av andliga och materiella krafter i mycket olika grad. Kärleken som Gud förväntar sig tillbaka varierar däremot inte i storlek. För Gud kräver hela vår kärlek i varje fall. Därfär bör var och en lära sig att uppskatta rätt sin förmåga och de som har tagit emot mer bör också ge mer.”
Så gåvornas storlek eller gärningens hjältemod är inte avgörande men kärleken du lägger in i vad helst du ger. Därför skriver profeten Hosea: ”Ty jag vill se kärlek, inte slaktoffer, kunskap om Gud hellre än brännoffer.” Kärleken kan visserligen driva oss att ge på ett sätt som är utmanande, tröttande, kanske smärtsamt. Särskilt för änkan i profeten Elias berättelse kändes det så. Hon hade så litet mat. Och när hon träffade Elias visste hon inte att Elias var en profet, en gudsman. Det förstod hon först senare när Elias botade hennes son. Så hon gav eftersom hon såg Elias och berördes av hans nöd. På vilket sätt händer det också i vårt liv? Jag tänker på en familj där alla är sjuka med feber och influensa, föräldrarna måste på något sätt sköta sig själva och barnen och det dröjer veckor innan livet återgår till det vanliga. Jag tänker på en elev som med mycket tålamod hjälper en annan elev att förstå vad som kommer att tas upp på matematiktest. Jag tänker på en fru som sköter sin dementa make och uthärdar att deras gemensamma liv långsamt splittras. Jag minns en ensamstående man i min församling i Frankfurt som besökte församlingens sjuka i olika sjukhus. Han själv var i 80års-åldern och hade problem att gå men trots det skulle han göra sina besök trofast dag efter dag. Jag tror att ni kan hitta många flera exempel. Och kanske är det bättre att vi för det mesta inte tolkar situationen på ett fromt sätt utan som änkan i berättelsen bara gör utifrån kärlek det som är nödvändigt att göra.
”Ty jag vill se kärlek, inte slaktoffer, kunskap om Gud hellre än brännoffer.” Denna offerkritik gäller en slags mekanisk uppfattning: ”Do ut des” på latin, ”Jag ger för att du ger.” Man måste bara göra ett offer då blir Gud tillfredställd. Jag är snäll för att du är snäll. Det är som om man betalar in en avgift och sedan får man vad man har betalat för. I evangeliet är Kristus kritisk mot de som visar synligt hur fromma och uppoffrande för Gud de är. De har inte förstått att det är kärleken som utgör offret.
Hur är det med Kristi offer som Hebreerbrevet pratar om? På vilket sätt är Kristi offer ett offer vi firar i eukaristin? Först lyfter Hebreerbrevet fram att det är Kristus som offrar sig för oss. Det var Guds kärlek för oss som drev Jesus att offra sig själv för oss. Men varför måste Kristus offra sig för vår frälsning? Skulle det inte ha kunnat fungera på ett annat mindre dramatiskt sätt att visa oss sin kärlek? Men vilket tecken eller vilken händelse kan man föreställa sig som skulle visa mer än Kristi självuppoffring för oss på korset att Gud verkligen älskar oss och vill att vi ska leva med honom? ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.” säger Jesus i Johannesevangeliet. Gud fruktar inte döden men han upplever det själv i vår bror och Herre Jesus Kristus. I eukaristin firar vi och glädjer oss att det var Guds initiativ, Guds idé. Men vad kan vi offra i mässan? Vad menar prästen när han säger: „Be, bröder och systrar, att mitt och ert offer blir välbehagligt inför Gud fader allsmäktig.“? Och församlingen när den svarar: ”Må Herren ta emot offret ur dina händer”?
Irenäus av Lyon skrev på 200-talet: ”Kyrkans offer framförs på hela jorden. Gud tar emot detta offer som ett rent offer. Visserligen är Gud inte beroende av vårt offer men han tar emot det ändå. Snarare handlar kyrkans offer om att vi som framför offret helgas genom offret. Eftersom vår Herre Jesu Kristi vill att vi offrar med ett rent hjärta och en uppriktig ande, säger han: ”Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder eller syster har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom eller henne; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva. ”Sättet på vilket människan uttrycker sin tacksamhet mot Gud är avgörande. För tacket faller tillbaka på honom själv.”
Kyrkans och därmed vårt offer i eukaristin är alltså vår tacksamhet. Den kan uttryckas i våra böner, i de gåvor vi ställer framför altaret eller kanske bara genom att vi är där och inriktar oss på Gud hur svårt än livet må vara just nu. Allt i vårt vardagliga liv som vi gör av kärlek till Gud och hans skapelse får framföras vid altaret. Och allt detta lägger vi in i brödet och vinet som blir Kristi kropp och blod. Bröd och vin är tecknen för det vi människor kan offra. Inte därför att Gud behöver det. Men det förvandlar och helgar oss när vi realiserar vad som händer i eukaristin. I den eukaristika bönen binder Gud ihop våra offergåvor med sitt enda offer och Kristus själv blir närvarande i de eukaristiska gestalterna, i sin kropp och sitt blod. Hela vårt liv är närvarande i eukaristin. Och Guds hela liv är närvarande i eukaristin. Det kan man säga är Kristi offers makt som han har anförtrott sin kyrka. Det är kyrkans mål att sammanföra himmel och jord, Gud och människa och hela skapelsen. Amen.