Kyrkoherde THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för 32:a söndagen under året
2024-11-10
Årgång B: 1 Kung 17:10-16; Ps 146; Heb 9:24-28; Mark 12:38-44
S:t Lars katolska kyrka, Uppsala (vigiliemässan på lördagskvällen)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Två av dagens läsningar handlar om änkor, och en om att göra tjänst som präst. Och de hänger faktiskt nära ihop och berör oss alla, även de som varken är änkor eller präster i en sakramental, vigd, mening.
På biblisk tid var ”faderlösa och änkor”, som vår responsoriepsalm idag nämnde, liktydigt med ”de fattigaste i samhället”. Som kulturen och ekonomin fungerade då, fanns det för dem som förlorade man eller pappa små möjligheter till försörjning. Det här är bakgrunden till både första läsningen ur Första Kungaboken och evangeliet, där det grekiska originaluttrycket faktiskt t o m understryker att änkan var ”urfattig”.
Vad gör då dessa fattiga vi hörde om idag? Jo, de delar med sig av det lilla de har, i två verkliga offergåvor – lite mjöl och olja som blir en brödkaka respektive ett par kopparslantar – då deras tro får dem att lita på att Gud ska ta emot deras offer och göra något av det, som bara Gud kan, så att resultatet blir något större som också kan komma dem själva till del, på ett helt oförutsett sätt. Därför ger de bokstavligen allt. Vilken tro, vilken tillit! Att bara ha en del av den vore något att be om.
I första läsningen kunde vi höra hur det bokstavligen, genom Guds ingripande, blev så att gåvan av allt det änkan hade och gav förmerades. Som profeten Elia hade förkunnat, dvs som Gud lovat genom honom, ca 800 år f.Kr., kom mjölet och oljan att helt mirakulöst försörja änkan och hennes son under den fortsatta hungersnöden i landet. I evangeliet vet vi däremot inte konkret hur det gick för den änkan. Förmodligen fick hon själv del av allmosorna till de fattigaste från det som samlats in från många bidrag i tempelkistan, och kunde så få tillbaka med större värde än vad hon gett, eftersom det var vad hon behövde.
Men om vi ser att hon med det fysiska offret av sina sista slantar framförallt bar fram sin kärlek till Gud, och till Guds tempel, platsen för Guds särskilda närvaro i världen i det Gamla förbundet, Gamla Testamentet, Guds unika förbund med det judiska folket; och om vi ser hur hennes exempel genom Jesus – och därmed Guds – blick och evangelisternas återberättelse har blivit en tidlös förebild i gudstillit och offervilja – ja, då har änkan fått flerfalt igen. Och hon har fått något hon verkligen inte på något sätt sökte men som många andra söker som värde i sig, som t ex de skriftlärda som vi hörde Jesus börja med att fördöma: ära.
Änkan får, utan avsikt, ära genom att hon vill ära Gud, medan de skriftlärda, som bara ville ära sig själva, blir utan. Men änkan får också något ännu större, som hon inte är ensam om, men som också omfattar henne: Jesus, som ser henne och hennes offer, kommer själv att ta hennes offer av kärlek, i gudstillit, och inlemma det i sitt eget kommande, slutgiltiga och eviga offer av kärlek, i gudstillit på korset, för livets seger i var och en som tror på det han gör för vår frälsning. Och inte bara tror lite intellektuellt och abstrakt i kyrkbänken utan, som Jesus i många andra sammanhang påpekar, lever. Precis som änkan gjorde.
Änkornas offer i texterna pekar fram mot det Jesus ska visa i sina brödunder, där han mirakulöst mättar tusentals med bara några brödstycken, och mot det Jesus ska fullborda med sitt korsoffer som utmynnar i uppståndelsen till ett förhärligat, evigt och kroppsligt liv: att Gud gör något mycket mer av det vi är och har, om vi bara ger oss och det vi har, som ju ursprungligen kommer från Gud, till Gud. Dvs formar våra liv efter Guds vilja i stort och smått. Då kan också lidande, som vi inte kan påverka, visa sig ha en mening.
Så har vi en bild av Kyrkan, Kristi kropp, och Guds samspel med henne genom Kristus, som är hennes huvud: En, i relation, liten gemenskap som, precis som Elia, änkan och hennes son i första läsningen, har kallats bort och ut från konsekvensen av människans nej till, bortvändhet från, Gud. Där Guds livgivande omsorg verkar; där de troende som hörsammar kallelsen att leva i sina dop, hjälper till med det lilla de har. Och där Gud gör resten.
Med Kyrkan är vi framme vid den prästerliga tjänsten, som andra läsningen ur Hebréerbrevet behandlade. Jesus grundar Kyrkan med ett tydligt prästämbete; det som han själv innehar i evighet genom sitt korsoffer som utplånar syndens effekt, den eviga döden. En präst är nämligen någon som frambär offer. Vi drygt 400 000 katolska präster runt om i världen just nu är inte oberoende av, eller mänskligt påhittade tillägg till, Kristus prästämbete, utan hans hjälpare, hans representanter. Inte av personlig förträfflighet. Men genom att Gud har kallat oss, trots våra synder och brister, och genom den sakramentala prästvigningen, i samma ordning och oförändrade tro som apostlarna, har vi del av Kristus prästadöme på ett särskilt sätt. Detta sätt handlar främst om att vi kan agera i Kristus ställe, han som är huvudet för Kyrkan, som verktyg för Kristus att verka i sakramenten.
På så sätt är prästämbetet en bro från den uppståndne Jesus, med alla helgon i den himmelska realiteten bortom vår tid och vårt rum, till världen. När människor tar emot Kyrkans tro och sakrament blir de också delar av bron; förlängnings- och påfartsramper som får Kristus närvaro i Kyrkan att nå in i varje hörn av världen. Detta är innebörden i det allmännaprästadömet, som är delaktigt i Kristus prästämbete på ett annat sätt än det särskilda. Alla döpta, män och kvinnor, gamla och unga, är kallade till detta allmänna prästadöme; till att andligt förena sig med Jesus och, som änkorna i dagens läsningar, frambära sig själva och allt det man har och är, som offer. Dvs ställa till Guds förfogande att använda enligt Guds plan.
Prästens frambärande av bröd och vin, som nu strax i den Heliga Eukaristin, i hela Kyrkans namn, tillsammans med församlingen, blir en återspegling av den evige översteprästens, Jesus eget, offer, och så till näring som stärker och riktar de troendes handlingar, för kärleken och sanningen i världen.
Låt oss därför som döpta och kallade till det allmänna prästadömet be om insikten att se och förstå var vi, var och en av oss, kanske konkret under den kommande veckan, kan göra ett offer, avstå något eller göra en särskild ansträngning, bara för kärleken till Gud och viljan att Guds vilja ska ske alltmer i våra liv. Och i tillit till att Gud kommer att ta emot och använda det till det allra bästa, för andra och mig. Amen.