Läsningar: Job 19:1, 23-27; Ps 24:1-4b, 5-6; Fil 3:20-21; Joh 5:24-29.
Predikan av P. Sebastian Maly SJ, S:t Lars Uppsala
Kära bröder och systrar,
Alla Själars Dags läsningar ger oss förtröstan att döden inte ska ha det sista ordet. Job som har upplevt så mycket lidande kan säga: ”Jag vet att min frälsare lever.” Aposteln Paulus lyfter fram att, vårt hem är i himmelen. Och i evangeliet förkunnar Jesus tydligt: ”Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet.”
Vad skulle man kunna lägga till dessa ord som är så fulla av hopp? På ett sätt är det kristna budskapet så enkelt: Om du lever ditt liv i gemenskap med Gud ska du också leva med Gud i evigheten. Men ändå är det svårt att leva upp till detta enkla bud. Att vi inte bara lever mellan födelse och död utan lever bortom det är ingen sanning som kan bevisas utifrån. Vi har ingen säkerhet. Vår tro öppnar en dimension i vårt liv som vi inte skulle kunna hitta på ett annorlunda sätt. För våra älskade som har dött ligger fortfarande i sina gravar. Och det finns så många människor som har dött för länge sen som ingen minns längre. De verkar vara bortglömda i tidens oändlighet. Och det är inte alls uppenbart i vårt vardagliga liv att denna enkla sanning spelar någon roll i samhället eller vår kultur. Livet är kort, skäm bort din hund säger en reklam i Uppsalas Dog Bakery på Drottningsgatan. Det enda vi verkar kunna bevisa för oss själva är att vi kan liksom pressa ut så mycket som möjligt ur vårt korta liv.
Det är dock väldigt jobbigt och det fungerar inte heller att pressa livet på detta sätt. Tvärtom är det ju så att vårt liv självt ibland konfronterar oss med verklighetens obekväma sidor. Olycka, sjukdom, älskade människors död och inte minst det som vad människor gör mot varandra liksom pressar livet ur oss. Filosofen Ludwig Wittgenstein har skrivit: ”Livet kan uppfostra oss att tro på Gud. Det är också erfarenheter, som gör det, men inte visioner eller förnimmelser som visar oss Guds existens, utan snarare lidanden på olika sätt. […] livet kan påtvinga oss detta begreppet Gud.” Därför är det så viktigt att vi minns de döda under november. Alla Själars Dag påminner oss om denna enkla sanning som vi tror på att vi inte bara lever mellan födelse och död. Vi måste inte tvinga livet att ge oss allt vi önskar. Vårt liv är redan större än vi anar.
Genom att vi minns alla människor som någonsin har dött i Kristus drar vi dem liksom in i de levandes gemenskap med Gud. Vi framhåller inför Gud att vi hör ihop. Och vi kan lita på att de å sin sida drar oss med i sin bön i den stora alla helgons gemenskapen. I den ortodoxa teologin betraktas den eukaristiska liturgin som ett långt ögonblick när vi liksom kan se in i himmelen och den himmelska liturgin där alla människor, alla helgon, alla själar firar eukaristin tillsammans med oss på jorden. I varje mässa kopplar vi ihop oss med dem som har gått före oss. Vårt liv är redan större än vi anar. Amen.