Kyrkoherde THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för 30:e söndagen under året
2024-10-27
Årgång B: Jer 31:7-9; Ps 126; Heb 5:1-6; Mark 10:46-52
S:t Lars katolska kyrka, Uppsala (högmässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Tron på Jesus mirakel som verkliga, historiska händelser är avgörande för kristendomen. Den kristna bekännelsen är ju att Gud var helt närvarande i personen Jesus från Nasaret. I honom försonas människan och Gud, konkret och fysiskt, vilket ger honom värdigheten som den sanne, evige översteprästen så som vår andra läsning ur Hebréerbrevet beskrev det.
Som Skaparen av all materia och upphov till naturlagarna, kan Gud förstås omvandla materien och överskrida naturlagarna när det behövs för att säga något om sig själv och om oss. Personen Jesus kunde därför, genom sin gudomliga natur, utöva Guds alla förmågor inifrån skapelsen.
Det Gamla förbundets profetiska tradition beskriver hur den messianska tidsåldern, då Gud sänder sin utvalde befriare, ska kännetecknas av helanden. Ögonvittnena och våra historiska källor om Jesus berättar att han utförde precis dessa profeterade mirakel. Faktum är att det var för miraklen som Jesus blev känd och uppskattad. Predikanter och profeter fanns det åtskilliga av. Men inga som kunde sätta en sådan kraft bakom orden. I dagens evangelium understryks miraklens historicitet av det faktum att den helade mannen har ett namn, Bartimaios. Samtida mottagare av evangeliet skulle alltså kunna kolla direkt med källan.
Med underverken gör Jesus alltså anspråk på Messias-titeln för att kunna ge den messianska befrielsen den innebörd som Gud hela tiden hade avsett men som legat fördold: en befrielse som är helt icke-politisk – till skillnad från vad många väntade då och än idag väntar med helt olika förtecken – men existentiellt radikal, alltså förändrar allt i en människas liv, därmed alla hennes relationer och därigenom världen, eftersom den besegrar döden och rädslan för döden. Så understryks den sanne Messias profetiska kontinuitet och fullkomnande, och således Jesus väsensskillnad från alla kungar, profeter och lärare, både före och efter.
Bara med miraklernas Jesus finns det hopp om något större än det vi kan uppfatta med våra sinnen, än det som våra begränsningar medger; den beständiga tröst som första läsningen ur profeten Jeremias bok talade om. Och bara om Jesus underverk är verkliga, historiska händelser som uttrycker hans identitet och sändning, kan vi lita på att de visar hur Gud vill omvandla också oss och vår tillvaro för och i det eviga livet, två tusen år senare.
Därför kan vi med kyrkofäderna se hur berättelsen om den blinde Bartimaios säger oss något allmängiltigt om andlig blindhet; frånvaron av insikten om Gud som den personliga grunden till allt som existerar, och det yttersta målet för allt. Den vars plan finns nedlagd i allt skapat och vilken var och en är kallad att relatera sitt liv till, göra till ”princip och fundament” att ordna allt i sitt liv efter, för att tala med Jesuitordens grundare, den Helige Ignatius av Loyola. Den som består i motsats till förgängligheten hos allt skapat, och ensam ger lycka av sig själv.
Staden Jeriko, som Bartimaios sitter utanför, representerar i antikens judendom den mänskliga bortvändheten från Guds plan. Dvs en kultur som bygger på tanken att var och en skapar sin egen sanning och därmed också skapar sig själv, och som i vår tid yttrar sig i en extrem individ- och känslofixering, konsumism, nyttokalkylering av relationer och i sätt att se på mänskligt liv, tron att naturvetenskapen har svar på allt, och t o m idén att kristen tro inte kräver uppoffringar, och heller då inte erbjuder hjälp i dessa uppoffringar. På olika sätt gör det här oss andligt blinda; vi ser inte Gud.
Där han sitter ber Bartimaios Jesus om hjälp. Han förstår att han är hjälplös, och ropar på ”Davids son”. Som vi, när vi inleder Mässan genom att med Bartimaios ord ropa på Herrens förbarmande. Vi säger ”hjälp”, erkänner vår blindhet och vår oförmåga att rädda oss själva; att vi innerst inne vet att vi själva inte definierar sanningen, att våra liv inte kan vara våra egna projekt.
Vi hörde i evangeliet hur människorna runt Bartimaios försöker tysta ner honom. I vår tid gäller att många inte kommer att stödja oss när vi vänder oss till Kristus för mening, om den verkligen får betyda något och därmed också kan utmana, ställa viktiga frågor till, andra. Men Bartimaios har uthållighet och fortsätter ropa. Den Helige Augustinus har framhållit att uthållighet i bön vidgar hjärtat, vår personliga kärna, så att vi blir mer redo att upptäcka och ta emot det Gud vill ge. Vi behöver därför lära oss att be, hoppas och tålmodigt vänta. Och som Bartimaios inte ta hänsyn till omgivningens försök att tysta.
Precis som Jesus kallar på Bartimaios, kallar Jesus också på oss genom sin Kyrka. Det bibliska ordet ”Kyrka” kommer ursprungligen från ett hebreiskt ord som just betyder ”kallad av Gud ut från världen”. Kyrkan är gemenskapen där vår syn kommer att helas, där vi lär oss att se hela verkligheten. Kyrkan är och förblir helig genom den Helige Andes närvaro i den från apostlarna oföränderliga kärnan av förkunnelse och i sju, av Kristus själv instiftade och ordnade, sakrament, även när vi som finns i Kyrkan fortfarande kämpar med olika grader av blindhet.
När Bartimaios kastar av sig manteln och springer mot Jesus blir det en bild av dopets sakrament där vi avkläs det som skulle cementera oss i evig blindhet, och ikläs möjligheten att se sanningen för att kunna leva alltmer i, av och för den. Och så frågar Jesus: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?”. Den frågan ställer han på flera andra ställen i Nya Testamentet – och ständigt till mig och dig. Bartimaios svarar att han vill se. I hans fall rent fysiskt, i vårt fall genom att bättre inse den sanna innebörden av alltings existens; planen med allt, också med oss. Jesus svar ”din tro har hjälpt dig”, blir en uppmuntran: vår tro och tillit till Gud, om vi försöker låta den prägla mer av vårt liv i ord och handling, ”ger liv”åt oss, där vi först var torra bäckar, som dagens responsoriepsalm uttryckte det. Bartimaios kan nu inte bara se, utan lämnar sin plats för att följa Jesus ”på vägen”.
Så ser vi innebörden i vår kristna kallelse: Att ropa på Jesus hjälp att lyfta oss ur en kultur som vi ofta tillåter göra oss blinda. Att ignorera populära föreställningar om var vi borde söka lycka och mening. Att vara uthålliga i tillit till att Jesus svarar när vi verkligen kan ta emot hans svar. Att lyssna på hans kallelse av oss in i Kyrkans gemenskap, i den Kyrka, den katolska, som han själv grundade på sina apostlar för att kunna vara närvarande i världen i alla tider, och att där låta honom öppna våra ögon för att alltmer i våra liv ska kunna ordnas efter hans värdeskala. När hans herravälde gäller helavårt liv, med de uppoffringar och den kamp det samtidigt kräver och hjälper med, och när det enda vi ber om är just att helt få tillhöra honom – ja, då har vi den sanna och varaktiga lyckan; då är vårt livs berättelse fullbordad, då är vi frälsta. Amen.