Kyrkoherde THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för 25:e söndagen under året
2024-09-22
Årgång B: Vish 2:12, 17-20; Ps 54; Jak 3:16-4:3; Mark 9:30-37
S:t Lars katolska kyrka, Uppsala (vigiliemässan på lördagskvällen)
Kära systrar och bröder i Kristus,
I dagens evangelium utmanar Jesus vårt sätt att tänka med världens värderingar. Och ”världen” då i meningen det som inte är Guds rikes värderingar; det som kommer ur människans självvalda nej till Guds vilja, det vi också känner som arvsynden.
Vi hörde hur Jesus lärjungar bråkar om vem av dem som var ”den störste”, dvs viktigast. Ett fokus som människan i alla tider har, helt opåverkat av tekniska, medicinska eller ekonomiska framsteg. Det kallas högmod och räknas som en av de sju dödssynderna, dvs är en last, läggning, som får oss att begå konkreta synder som skiljer oss från Guds kärlek.
Högmod är inte detsamma som att vara glad för att man gör något bra. Om det leder till tacksamhet för att ha kunnat glädja någon och för egenskaper och erfarenheter som bidragit till det, riktas uppmärksamheten ytterst mot Gud som källa till all sann glädje och upphov till allt som finns. Högmod är istället att räkna bort Gud till förmån för sig själv. Lucifer, den ängel som föll och blev Satan, ville inte tjäna den skapelse Gud gav änglarna en för-aning om, eftersom han ansåg sig stå högre än den plats Gud hade gett honom. De första människorna ville inte lyda Gud eftersom de tyckte att de visste bättre. Högmod är bränslet för egot som inte vill ta andra hänsyn, som jagar egen kontroll och ära.
Det är också högmodet som frestar oss att jämföra oss med varandra, och rangordna varandra med oss själva, våra omedelbara behov och känslor, som måttstock. Så föder det avundsjuka när något annat ”jag” än det egna får fördelar. Precis det som beskrevs i vår första läsning ur Salomos Vishet och som egentligen är en förutsägelse av det som ska hända Jesus drygt hundra år senare. Andra läsningen ur Jakobs brev beskrev ödet för den som låter sig vägledas av högmodet. Han eller hon kommer till slut bara tillbaka till sig själv. Och när jaget har kopplat bort sig från Gud, eftersom det har tagit Guds plats, kommer det också att gå under som allt annat skapat; utan mening, utan hopp: ”Ni vill ha, men får ingenting. … uppnår ingenting. Ni kämpar och strider”, som aposteln skrev.
Jesus lärjungar var heller inte immuna mot högmodets frestelse. Med sin tvist om vem av dem som var viktigast för den mission Jesus hade kallat dem till, missade de hela poängen med missionen. Trots att Jesus bara några ögonblick tidigare har förutsagt sin kommande passion, död och uppståndelse, förstår lärjungarna ingenting.
Med stort tålamod förtydligar Jesus då att den sanna storheten inte ligger i att bli betjänad, att stå över andra i status, hur det nu än mäts – många ”likes” i sociala media idag t ex. Nej den sanna storheten ligger i att ”vara den siste av alla”, att räkna med minst uppmärksamhet, och att vara ”allas tjänare”. Sann ära, delaktighet i Guds ära, ligger i självutgivande kärlek. Och det ska Jesus själv slutligen göra och visa på korset.
För att illustrera sin poäng tar Jesus ett barn och gör därmed något för sin tid mycket uppseendeväckande. Barn i antiken betraktades i praktiken som de vuxnas ägodelar och billiga arbetskraft. Deras okunnighet gjorde dem ointressanta utanför familjen. De hade ingen status, ingen makt, inga rättigheter. Och vad säger då Jesus? Jo, att man måste ta ”emot ett sådant barn” i hans namn för att kunna ta emot honom och därmed ”den som har sänt” honom, dvs Gud Fadern.
Vad menar han med det? Jo, att den enda vägen till gemenskapen med Gud, vårt ursprung och mål, är han. Inte vi själva, något vi själva åstadkommer eller något som redan finns i skapelsen.
Och med hänvisningen till barnet säger han att han – Gud, Varat själv, upphovet till och grunden för allt som finns, han som är före allt och mer än allt vi kan se och uppfatta, och som har gått in i världen som människa – möter oss i det som högmodets ego, världens värderingar och värdeskalor, inte tycker är något speciellt alls. Så blir Jesus svar på lärjungarnas jakt på storhet en uppmaning till ödmjukhet.
Ödmjukhet kan missförstås, precis som högmod. Ödmjukhet är inte detsamma som att inte få glädjas åt sådant som man själv gör som är bra. Ödmjukhet är heller inte, som många kristna tyvärr tror idag, detsamma som att vara otydlig eller oklar om vad vi tror är sant, för alla. Och som alla frivilligt, aldrig med tvång, kallas att lära känna och säga ja till.
Den amerikanske, katolske filosofen Peter Kreeft blev en gång ombedd att sammanfatta budskapet i Bibeln i en mening, en ”oneliner”. Och den lät så här: ”Hallå allihop, det är jag som är Gud – inte ni!”
Så börjar den kristna ödmjukheten. Den är en vilja att leva i sanningen, Guds avsikt, om vad det är att vara människa. Men inte som något jag uppfinner själv, utan upptäcker och omfamnar, även om det sker stegvis under ett helt liv. Ödmjukheten kallar mig att på det sätt som passar just mig bäst, i ord och handling, hjälpa andra att se precis det. Ödmjukhet är därför detsamma som att alltid räkna med Gud. Gud som just Gud.
Och så förstår jag att jag ska tacka Gud för det jag gör som är gott och till sann glädje för andra eftersom jag låter Gud och Guds vilja verka i mig. Den ödmjuke är därför den som blir sant lycklig. Inte genom ”kickar” eller frånvaro av problem. Men med en inre frid, byggd på insikten att allt inte hänger på mina prestationer och därför heller inte dukar under av mina begränsningar. Eftersom Gud är med. Vad som än händer här i tiden. I hoppet om att den som följer Jesus och tjänar som Jesus, också kommer att få uppstå från döden som och med Jesus.
Dagens evangelium påminner oss om att den sanna storheten, den som består i Guds ögon, ligger i att följa Jesus exempel och tjäna. Och vi behöver inte börja med att söka oss ut i världen. Istället kan jag bara se mig omkring och fråga mig, kanske konkret för den kommande veckan: Vem i min närhet skulle behöva mig och min uppmärksamhet, min tid, min medkänsla? Vad av allt det jag faktiskt har – en egenskap, en erfarenhet, tid, engagemang – kan jag använda för att föra in glädje, tröst eller hopp, om än så litet, i en annan människas liv? Och så visa på Jesus?
Låt oss be om styrka att motstå högmodets frestelser och istället söka efter tillfällen att tjäna i den ödmjukhet som Jesus Kristus vill hjälpa oss att alltmer växa in i. Genom sin undervisning i Kyrkans lära. Och genom att komma in i oss rent fysiskt i den Heliga Eukaristin. För att våra liv alltmer kan spegla den hållning som sammanfattades i dagens responsoriepsalm: ”Gud, hör min bön … skaffa mig rätt i din makt. Jag skall offra åt dig med villigt hjärta. Herre, jag skall prisa ditt namn, ty du är god.” Amen.