Kyrkoherde THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för 24:e söndagen under året
2024-09-15
Årgång B: Jes 50:5-9; Ps 116; Jak 2:14-18; Mark 8:27-35
S:t Lars katolska kyrka, Uppsala (vigiliemässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Jesus fråga till lärjungarna i dagens evangelium handlar inte om något subjektivt: ”vem är jag för er?” Nej, han frågar efter människors utsaga om ett objektivt faktum, hans sanna identitet: ”Vem säger människorna … vem säger ni att jag är?”
Aposteln Petrus svar är den bekännelse av Jesus sanna identitet som grundlägger kristen tro. På denna bekännelse byggs hela Kyrkan; på bekännelsen och inte på förträffligheten hos Petrus, de andra apostlarna, eller de efterföljande påvarna och biskoparna, hos alla troende, inte ens hos oss. För att bevara denna bekännelse, och tron som kommer ur den, genom tiderna, ges en särskild auktoritet åt Kyrkans läroämbete – påven och biskoparna, och prästerna och diakonerna till deras hjälp, vigda i den obrutna kedjan av bekännelse och tro från Petrus. Återigen inte för vår personliga förträfflighets skull, utan bara som särskilda verktyg för Kristus trots alla våra brister.
Om tron inte skulle ha en objektiv grund – alltså en grund som inte beror på våra personliga styrkor och tillkortakommanden eller på våra åsikter, utan som vi erbjuds ta emot och omfamna för att sedan försöka gestalta alltmer i våra enskilda liv efter – kommer tron förr eller senare bara att bli en tro på oss själva. Det är vad Jesus menar med ”människors tankar” när han så skarpt tillrättavisar Petrus för att vilja hindra Guds frälsningsplan p g a egna, mänskliga åsikter och prioriteringar. Även om de har goda avsikter bakom sig skulle de ju leda fel, dvs bort från det Jesus har kommit för att göra. Enbart en god avsikt räcker alltså inte. Varningen är relevant för kristna i alla tider, också för oss idag. Det handlingen de facto uttrycker, oavsett avsikt, måste också vara gott i sig; dvs förenligt med Guds vilja.
Jesus förbjuder sina anhängare att tala om hans sanna identitet eftersom hans lidande och död först behöver inträffa, och så hans uppståndelse, för att människor verkligen ska förstå vem Messias, Guds utvalde befriare, är, och vad han har kommit för att befria oss från. Och förstå att denne lidande befriare verkligen är den som profeterna hade förutsett många hundra år tidigare, som vi hörde ett exempel på i första läsningen ur Jesajas bok.
En Messias som inte är korsfäst och uppstånden från, dvs besegrare av, döden, är helt enkelt falsk. Jesus vill alltså avlägsna sig från alla föreställningar om att han kommit för en politisk, social, ekonomisk eller ekologisk befrielse. Messias är inte en politisk ledare; Jesus kommer inte med något politiskt program, utan med något mycket större och viktigare: räddningen från döden, som vår responsoriepsalm idag beskrev, till det eviga livet med Gud. Eftersom han själv också är Gud.
När vi förstår, tar emot och bejakar denna befrielse kan den börja verka i oss redan här och nu, och därmed genom oss få en massa konsekvenser, också politiska, sociala, ekonomiska och ekologiska. Så som andra läsningen ur Jakobs brev beskrev det: våra handlingar som uttryck för vår tro frälser, men just för att de är tron som lever, utförs för Guds skull, dvs av viljan av att Guds vilja får ske.
Därför är innebörden av de handlingar som följer av den frälsande tron ytterst, som Jesus också säger uppmanande, att ”förneka sig själv”, bära sitt kors och ”mista sitt liv”. Alltså, som han, med honom och för hans, Guds, skull. Det betyder att försöka undvika och avstå från det som kan försvåra eller äventyra vår frälsning, även om det kan smärta och kosta. Det betyder att acceptera olika slags hån, förföljelser men också sociala begränsningar för sanningens och den gudomliga kärlekens skull, den som vill vårt bästa, vilket inte är det vi vill här i tid och rum, utan vår eviga frälsning.
Att förneka sig själv och mista sitt liv, som Jesus uttrycker det, betyder alltså att försöka ordna livet efter Guds värdeskala, som jesus Kristus uppenbarat och Kyrkan i alla tider förkunnar, och inte efter världens. Och notera att det handlar om att ”försöka”, att göra vad man kan. Med Guds hjälp, främst i Eukaristins och biktens underbara sakrament, och med tålamod om att det ofta är en process av två steg framåt och ett tillbaka. Men där riktningen är det viktigaste. Gud kommer inte att döma oss efter hur vi lyckades av egen kraft. För det gör vi aldrig. Gud kommer att döma oss för att vi försökte, med hans hjälp.
Så ställs en fråga till var och en av oss som vill följa Jesus: Vad är jag beredd att mista och avstå ifrån – dvs sådant som inte är handlingar som kommer ur och ligger i linje med vad vår tro säger, den som är Guds sanning uppenbarad för världen – för att följa Jesus, också genom allt lidande, så som egna försakelser för sanningen och andras orättvisa behandlingar, till uppståndelsens härlighet? Och vidare: förstår jag hur Jesus vill hjälpa, ge kraft åt och rikta mina handlingar, inte minst genom den Heliga Eukaristin, där han buren av fysisk materia i brödet kommer in i och blir en del av min materia, min kropp; förstår jag hur han också vill ge sin hjälp genom sitt tilltal till mig i mitt hjärta – det tilltal som jag kan uppfatta i regelbunden bön? Ja, dessa frågor vill Jesus att vi ställer oss och försöker besvara med hans blir på våra liv.
När vi nu strax, med hela Kyrkans offer får bli delaktiga i hans offer på korset och möter honom verkligt närvarande i sakramentets bröd som blir hans kropp, låt oss då be om att allt bättre kunna ta emot hans nåd. Den hjälp han ger, gåva av sig själv och sitt gudomliga liv med Fadern i Helig Ande, som är tillräcklig; precis det, ja, precis allt, som vi behöver. För att vårt liv här ska kunna börja ordnas och växa i helighet för det eviga livet. Amen.