Kyrkoherde THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för högtiden för Jungfru Marias upptagning till himlen
2024-08-15
Vigiliemässan för högtiden på kvällen innan, 2024-08-14: 1 Krön 15:3-4, 15-16, 16:1-2; Ps 132; 1 Kor 15:54-57; Luk 11:27-28
S:t Lars katolska kyrka, Uppsala
Kära systrar och bröder i Kristus,
Tron på Jungfru Marias upptagning till himlen är ett exempel på vad som kallas för ”dogmutveckling” i den Katolska kyrkan. Utveckling av en dogm, trossats, handlar inte om att Kyrkan ändrar sin lära jämfört med vad Kristus lärde apostlarna, så att Kyrkan plötsligt skulle motsäga sig själv. Det skulle ju t ex innebära att helgonen kommit till himlen på fel grunder, eller inte alls är där eftersom de hade fel tro. En sådan utveckling skulle snarare vara dogmförvanskning.
Dogmutveckling betyder istället att det Kyrkan tror blir tydligare och mer förståeligt. Som just när det gäller Jungfru Maria. Att hon befriades från att möta gravens förruttnelse i samband med sin död och istället upptogs till himlen med kropp och själ, är en konsekvens av tron på hennes unika och centrala roll för Guds frälsning i Jesus Kristus.
Dagens högtid har firats sedan 400-talet; den tid då Bibeln sammanställdes av Kyrkan och de första koncilierna slog fast viktiga trossatser som inte uttryckligt formuleras i Bibeln men som, precis som tron på Marias upptagning, antyds på flera ställen, och som intuitivt, om än inte färdigformulerat, redan fanns i den kristna tron, och kunde bidra till att det nedskrivna och formulerade blev fullständigt begripet.
Genom ett gudomligt ingripande direkt vid hennes tillblivelse befriades ju Jungfru Maria från arvsynd, för att, utan läggningen att sätta sig själv före Gud, kunna göra vad de första människorna också hade kunnat, men inte gjorde: fritt säga ja till Guds vilja med det egna livet. I hennes fall något enastående: att ge Guds Son hans mänskliga natur.
När Gud, genom ärkeängeln Gabriel, hälsar henne med orden ”du högt benådade”, eller egentligen ordagrant på originalspråket grekiska ”du som existerar som benådad”, dvs du som är frälst, bekräftas det Gud redan gjort med henne, för det som ska komma. Därför kunde hennes fysiska uppbrott från tid och rum inte medföra en åtskillnad mellan kropp och själ, som det kommer göra för alla oss skadade av arvsynden – även om ju dopet ger oss möjlighet att bejaka den befrielse som kommer att uttryckas i en kroppslig uppståndelse till evigt liv med Gud, men först på den yttersta dagen.
På så vis blir Jungfru Maria, också i sitt sätt att lämna denna värld med ett stilla insomnande, något som varit ett vanligt motiv i konsten, prototypen för varje kristen. Detta profeterade hon ju själv om vid sitt besök hos släktingen Elisabeth tidigt i sin graviditet, med den Magnificat-bön som vi kan läsa på flera olika språk här på fönstret i vår kyrkas Mariakapell.
Så blir högtiden för Jungfru Marias upptagning en påminnelse om hur Guds nåd, tillförd världen genom Jesus Kristus, omvandlar skapelsen, dvs materian, och fullkomnar den. Här möter vi sanningen om den mänskliga kroppen: också den hör till himlen. Vi är skapade i och med våra kroppar, och vi blir frälsta i och med dem, eftersom Gud antog en kropp för att frälsa oss.
Det är genom, med och i våra kroppar som vi uttrycker Guds vilja. Särskilt idag är kroppen under attack. Det förstår man bara genom att höra vilket budskap våra ungdomar får sig till livs i digitala media, i skolan och från vuxenvärldens ideologier. Det är ett budskap om att vi själva gör precis vad vi känner för med och genom våra kroppar, på alla tänkbara plan; sexuellt, kosmetiskt, ja, t o m i könstillhörighet – och inte bara med våra, utan även med andras kroppar. I sociala media för unga florerar begreppet ”body count”, som ett mått för antalet sexpartners som man ska skryta med. Vi läser nyfikna intervjuer i stora dagstidningar med människor som lever i ”situationship” istället för ”relationship”, dvs i bara en sexuell gemenskap när det passar. Och i somras gjorde SVTs nyheter ett stort, positivt reportage om den ökade förekomsten av s k polyamorösa relationer. Vi ska alltså betrakta varandra som kroppar, redo att erövras och utnyttjas.
Djävulen, inspiratören till detta budskap och denna syn, hatar våra kroppar eftersom han själv saknar kropp, och vill därför få oss att göra allt med våra kroppar som går emot det Gud har uppenbarat och Katolska kyrkan, på Jesus uppdrag, förklarar. Det blir en vägran att vara skapad, som riskerar gå över i en vägran att bli frälst.
I vår misströstan får vi emellertid inte glömma nyheten att Gud har blivit människa, dött och uppstått för att förlåta oss också när vi faller för alla de frestelser som världens och vår vägran på olika plan medför. Det finns ingen gräns för hur många fall på vägen Gud vill förlåta, och konkret förlåter – om vi bara ber om det, och försöker en ny bit på vägen. Guds barmhärtiga upprättelse är aldrig längre bort än en bikt.
Kroppen är alltså inte något vi ”äger” för att kunna nyttja hur vi vill, varken andras eller vår egen, utan en gåva för att återspegla givaren. Den insikten är kyskhet, som är en kallelse för alla döpta att gestalta sina liv efter. En kallelse som blir tydlig genom Jungfru Marias upptagning till himlen med kropp och själ, för att vi allt bättre, stegvis, ska samarbeta med nåden – höra Guds ord och ta vara på det, som Jesus uppmanade till i kvällens evangelium; den nåd med vilken Gud påbörjar också vår omvandling här och nu. Och vill fullborda den bortom tid och rum.
Så kära systrar och bröder, med detta löfte och hopp kan vi allt bättre leva i den enda identitet som ger sann lycka och är av evighet: den som ett barn till Fadern, ett Kristus syskon i samme Ande, och med Jungfru Maria som en mor, som med kraftfulla förböner väntar på att också vi ska färdas på det här livets vägar så att vi kommer hem. Amen.