Kyrkoherde THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för 18:e söndagen under året

2024-08-04

Årgång B: 2 Mos 16:2-4, 12-15; Ps 78; Ef 4:17, 20-24; Joh 6:24-35

S:t Lars katolska kyrka, Uppsala (högmässan)

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

Idag berättar våra läsningar att livets viktigaste näring är Guds frivilliga gåva av sig själv.

I första läsningen ur Andra Moseboken vandrar Israels folk i öknen, efter befrielsen från slaveriet i Egypten. Men frihetens väg är inte enkel. Folk hungrar så till den grad att de saknar tiden i slaveri, där man i alla fall hade det materiellt tryggt. När Gud svarar genom att låta folket upptäcka det manna på marken med vilket man kunde göra bröd, är det, som Jesus påpekar i dagens evangelium, inte det verkliga ”bröd från himlen” som vår responsoriepsalm idag besjöng. Mannat hade förvisso himmelskt ursprung och var en manifestation av Skaparens godhet och vilja, precis som allt annat skapat. Men mannat, avsöndrat av flera växtarter just på Sinaihalvön, är, som all annan världslig mat, föda som försvinner. I Guds plan har mannat varit en hjälp för folkets tillit till att vandringen på den väg Gud visar innehåller allt som krävs för att nå målet.

Det verkliga brödet från himlen är en person i vilken Guds vilja, det som förbundet med Israels folk först skulle visa världen, blir uppenbar: Jesus själv.

I evangeliet kunde vi höra människor söka Jesus efter miraklet där han utspisat tusentals personer med bara fem bröd och två fiskar. Jesus förebrår dem då för att inte söka honom av rätt skäl; dvs inte för att de sett miraklet som tecknet på att Gud nu ska vara närvarande i världens materia, utan bara som gratis lunch, ett snabbspår till fysisk mättnad. Så binds deras frestelse samman med deras förfäders frestelse i öknen, och med en lika närvarande frestelse idag: att se frälsningen materialistiskt, som något som kommer av eller uttrycks i ett bra liv för oss här och nu. Precis så som görs inom framgångsteologi, att se individuell rikedom som frälsningens måttstock, politiserad befrielseteologi, att se kollektiv välfärd som frälsningens måttstock, och olika slags partipolitik utklädd till kristen förkunnelse.

Men vi människor hungrar efter, och behöver, mer än materiell standard, välfärd och partipolitik, ja, även mer än rättvisa, god moral och en god fysisk miljö. Allt sådant är bra men inte tillräckligt. Det som ska nära vårt innersta väsen – ge målet för existensen, mätta det djupaste begäret efter mening, och driva bort all rädsla för döden, för att så befria kärleken – måste beröra oss på ett helt annat sätt. Det är därför som Gud själv blir människa, materia. I mötet med Jesus Kristus verkliga närvaro i de sju sakramenten och i Kyrkans förkunnelse, och i vår bön, mättas vi med den levande Guden själv; den ”föda som består och skänker evigt liv”, som inte är ”förgänglig”, enligt Jesus själv.

Vi hörde folket i evangeliet ställa frågan vad man måste göra för att få denna föda. Jesus svarar att ”verket” att uträtta är att tro. Att tro är att ha full tillit till att näringen för det sanna livet bara kommer till oss som en Guds gåva, som Guds eget verk och inte är något vi kan åstadkomma genom politik, ekonomi, teknologi eller något annat mänskligt. Att tro är att ha full tillit till att det högsta – den eviga gemenskapen med Gud som vårt ursprung och vårt mål och som övervinner döden – bara kan bli vårt för att Gud frivilligt gett sig i Jesus Kristus på korset, för att öppna en väg för oss, genom lidande, mörker och död, till sitt eviga liv.

Denna Guds frivilliga gåva av sig själv kallar vi nåd. Och nåden är övernaturlig. ”Övernaturligt” betyder inte fabler, science fiction eller något som är onaturligt. Det betyder istället att naturen, det vi kan fånga med våra sinnen och vår empiriska vetenskap och påverka med egna prestationer, överskrids av något som är större än den; ja, av naturens eget upphov. Med den Helige Thomas av Aquinos ord bygger den övernaturliga nåden på naturen och fullkomnar den; dvs gör den till det som den var tänkt att bli, men, p g a vår självvalda läggning att vända oss bort från Guds plan med oss, inte kan bli på egen hand.

När aposteln Paulus i vår andra läsning ur Efesierbrevet uppmanar oss att ”sluta leva som förut” och iklä oss ”den nya människan … med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till”, avser han just den fullkomning, dvs uppgradering, förändring, av vår natur som vi aldrig själva kan åstadkomma, utan som bara den övernaturliga nåden kan hjälpa oss till. Nåden är inte synlig för oss här men den bärs av den synliga materia som Kristus särskilt har utpekat, som nu strax bröd och vin i den Heliga Eukaristin, och den har en synlig verkan i och med att den omvandlar oss och så våra relationer, om vi bara genom att tro vill samarbeta med den.

Sanningen om Gud och hans plan med och för människan och hennes befrielse från slaveriet under synden, förklaras fullt ut, på Kristus direkta uppdrag, av den Katolska kyrkans lära, byggd på den genom tiderna obrutna tron från apostlarna.

Vi reagerar ofta inför de delar av Kyrkans lära vi tycker är svåra att förstå eller följa, med samma attityd som Israels folk i öknen: ”den här befrielsen blir väldigt svår att leva i, då saknar jag synden”. Sådan är nu arvsyndens skada i oss. Men det stora reformkonciliet i Trient under andra halvan av 1500-talet lär oss att Gud genom Kyrkans tro och sakrament ger oss precis den nåd, sin gemenskap på vägen här och nu, som vi behöver för att få kraft och riktning i vårt tänkande och vårt handlande för att kunna följa Guds bud och leva i helighet. Det sker mycket sällan på en gång, det kräver i många fall ett helt livs växlande prövningar och fall. Men Gud har tålamod med oss, oändligt större än vårt eget med oss själva, och uttrycket för det är aldrig längre bort än en bikt. Allt blir till sist en fråga om att tillåta nåden att förnyat ges åt, och få ta större utrymme i, oss.

Saknas tro på övernaturlig nåd, för att den inte kan vägas och mätas, blir frälsningen materialistisk. Då förvrids Jesus till en vishetslärare, korset görs obegripligt och uppståndelsen blir en symbol för snällhet. Och då återstår bara vi själva med våra begränsningar. Döden är då slutet, och mörkret och lidandet har sista ordet.

Men med tron på den övernaturliga nåd som flödar ur Guds självutgivande i Jesus Kristus offer och uppståndelse, förtröstar vi på att vårt liv här är en förberedelse för något mycket större, och på att Gud ger den näring som vår ofta mödosamma vandring dit behöver. Efter att vi idag har tagit emot Jesus Kristus själv, hans kropp, blod, själ och gudomlighet, i form av Eukaristins bröd, kommer vi att fortsätta bli fysiskt hungriga. Men helt oaktat det, har vi än en gång sagt ja till att Guds rike kan få ytterligare ett litet fotfäste, och växa, i oss. Till dess att vi en dag helt och fullt, till vår egen både kropp och själ, ska få genomsyras av hans eviga liv. Amen.