Kyrkoherde THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för 13:e söndagen under året
2024-06-30
Årgång B: Vish 1:13-15, 2:23-24; Ps 30; 2 Kor 8:7, 9, 13-15; Mark 5:21-43
S:t Lars katolska kyrka, Uppsala
Kära systrar och bröder i Kristus,
I dagens evangelium hör vi berättas om två olika mirakel av Jesus. De hänger ihop kronologiskt men främst tematiskt. Båda visar på Jesus totala makt över fysisk sjukdom och död, som bekräftelse av att han inte är en i raden av profeter eller goda förebilder, utan Gud, den som har skapat allt ur intet och därför har makt över allt, fullständigt närvarande i en människa. Därför är det bara Jesus Kristus som visar vägen till evigt liv.
Gud vill inte sjukdom och död. Gud är 110 % ”pro-life”. Jesus mirakel manifesterar synligt vad som långt före hans tid uttalades i vår första läsning idag ur Vishetens bok. Att bidra till att bota sjukdom, fysisk och psykisk, har därför varit en kristen uppgift från Kyrkans första tid, vilken faktiskt har legat till grund för utvecklingen av sjukvård och socialvård.
Gud hatar lidande och död så mycket att han inkarnerad som människa väljer att lida och dö för att möta och besegra döden, och öppna en väg till den kroppsliga uppståndelsen och det eviga livet – föra upp ”ur dödsriket”, lyfta ”från graven”, dra upp ”ur djupet”, som dagens responsoriepsalm uttrycker det – för alla människor som vill tro. Fysiskt helande, i Jesus namn och på hans uppdrag, ersätter inte det helande som går längre, utan påminner om, pekar på, det.
Det för oss till det andra gemensamma temat i Jesus båda mirakel i evangeliet idag: tro och Jesus sätt att svara på tro. Kvinnan med blödningar, dvs permanent menstruation, trodde att Jesus kunde hela henne. Synagogföreståndaren trodde att Jesus kunde rädda hans dotter. Och denna tro hjälpte dem att komma till Jesus.
Att tro har två komponenter. Dels tillit, att tro i meningen lita på någon. Dels det man tror på, håller för sant. I kristendomen är dessa helt sammanflätade: Vi litar på att Jesus Kristus kan föra oss till uppståndelse och evigt liv med Gud, eftersom vi håller det för sant som ögonvittnena berättat och Kyrkan påstått från första början om vem Jesus är.
Det går inte att lita på Jesus om man inte också tror på hans gudomliga natur, eftersom han annars skulle ljuga om sig själv. Det går heller inte att hålla Kyrkans doktrin om Jesus Kristus, och allt som följer ur den, för sann, utan att lita på att han vill föra oss till Fadern. Att vara kristen är alltså att tro ”på” och ”att”, på en och samma gång.
Tron gör inte att man får det man vill genom den eller det man tror på. Man kan inte förklara uteblivna bönesvar med att man har för lite tro. Tron är däremot vägen till att få det vi behöver: det eviga livet med Kristus. Och på vår tro kommer Herren alltid att svara, också här i tiden, men på det sätt som passar Guds plan för oss i evigheten.
Guds svar på vår tro kan alltså vara hälsa och uteblivet lidande. Men det behöver inte vara det. Vår bön om minskat lidande för oss själva och andra kan besvaras med ett helande på ett annat plan: en djupare tro, en förnyad kärlek och en större överlåtelse av hela ens liv till Gud. Det är framförallt detta som är det vanligaste och viktigaste miraklet i pilgrimsorter med heliga och helande källor som t ex Lourdes.
I Johannesevangeliet kallas Jesus under och mirakel för ”tecken” på något ännu större. Och ser vi närmare på Jesus båda helanden i dagens evangelium kan vi se tecknen på ett större under och ett större helande.
Synagogföreståndarens dotter var död men Jesus kallade henne tillbaka till livet. Med Jesus blir döden bara ett insomnande, från vilket han vill resa oss till nytt liv. Och precis som flickans pappa ska vi ihärdigt och med full tillit be, inte bara om helande för våra sjuka utan också om uppståndelse för våra döda.
Kvinnan med blödningar var, enligt den del av Moses lag som styrde tillbedjan och kult, rituellt oren och permanent utestängd från offergudstjänsterna i templet, centrum i den judiska tron. Men Jesus demonstrerar att han, som den som uppfyller både Guds löften till människan och människans löften till Gud i Moses lag, fullbordar den judiska lagens rituella regler som format det Gamla Israels identitet som förbundsfolk med syftet att förbereda för honom, i det Nya Israel, förbundet med alla folk genom Kyrkan. Där identiteten kommer av tron på honom, och där all tillbedjan, i synnerhet den Heliga Mässan och dess offer, blir en hjälp för oss att kunna använda vår frihet till vad den var tänkt till: att ordna våra liv så att de förmår uttrycka och återspegla Jesus sinnelag, hans värdeskala. Alltså göra oss helade för det eviga livet.
I vår andra läsning idag ur Andra Korinthierbrevet refererade Aposteln Paulus till det judiska folkets ökenvandring, där Herren varje dag garanterade varje familj en tillräcklig ranson av manna, så att det aldrig fanns behov av att hamstra eller lagra. Samma anda vill Aposteln se konkretiserad i församlingen, trons familj, så att ingen behöver sakna livets nödvändigheter. Välstånd är en välsignelse att dela, men aldrig för att någon tvingar en till det, utifrån, utan, som vi hörde i läsningen, genom att Kristus själv får verka i oss, inifrån. Vår egen helande helgelse är samtidigt fortsättningen av hans verk som lemmar i hans mystiska kropp.
Konciliet i Trient, mellan 1545 och 1563, slog fast att tron som frälser aldrig kan vara ett rent intellektuellt fenomen, utan måste vara en levande tro som syns i våra gärningar. Om vi självkritiskt tittar på våra egna liv och sammanhang, på Kyrkans liv, ja, på våra omgivningar och hela världen av idag, ser vi att behovet är stort, för att uttrycka sig milt, av mer av handlingar som imiterar och återspeglar Kristus; mer av kristna gärningar; dvs mer av levande, kristen tro. Och mindre av alla motsatser.
Vad vi, kära systrar och bröder, behöver bekymra oss om, fokusera på och be om, är alltså det som är det grundläggande och kommer först: en starkare tro som blir mer levande. Dvs en starkare tillit inför Guds närvaro, en förtröstan på vad han kan uträtta och en villighet att vara ett instrument för det.
Om vår hållning alltmer kan likna den blödande kvinnans eller synagogföreståndarens, vår förtröstan alltmer uteslutande riktas mot Jesus, och allt mindre mot vår egen förmåga, mot ideologier, världsliga ledargestalter, materiella tillgångar eller tekniska, ekonomiska, sociala och ekologiska framsteg; ja, då skulle inte bara vår egen väg till frälsningen upplevas som mindre skakig – då skulle också fler stärkas i sin tro. Och, i väntan på Herrens återkomst och fullbordan av allt, skulle världen börja se helt annorlunda ut. Med start i det lilla hörn dit Gud lett och kommer leda var och en av oss.
För en sådan starkare tro, vill nu Jesus Kristus själv bli vår näring genom att komma till, och in i, oss, sant och verkligt närvarande till kropp, blod, själ och gudomlighet, i den Heliga Eukaristin. Amen.